Vetenskapen kommer att rädda oss

Omtalad science fiction-bok får filmpremiär i höst

helskärm

Sedan ett drygt decennium har science fiction-genren varit präglad av undergång, zombier, pandemier och postapokalyptiska mardrömsvisioner. På bioduken har vi fått se mänskligheten gå under i oräkneliga variationer, och i bokhandeln, i synnerhet ­internationellt, har futuristiska krig och katastrofer sålt som ­aldrig förr.

Domedagen har blivit en kassa­succé, och vi tycks älska att läsa om urspårade experiment i hemliga laboratorier, om hur forskning och nya uppfinningar leder till misär och död.

Budskapet upprepas om och om igen: Vi människor har blivit vår egen arts största fiende, och vetenskapen är det vapen som skall dräpa oss.

Därför är Andy Weirs Ensam på Mars, om astronauten Mark Watney som i en nära framtid råkar bli kvarlämnad på den röda planeten, lite av en udda fågel.

Boken genomsyras av en syn på vetenskap som tagen från förra århundradets mitt, då ingenting var omöjligt och inget problem var för stort för att inte kunna lösas av skarpa hjärnor och ny teknik. I dagens värld av vaccinmotståndare och mirakeldieter, där vetenskapliga studier bara ses som vilken åsikt som helst, känns Weirs glödheta tro på det rationella tänkandets storhet minst sagt anakronistisk.

Plötsligt är vetenskapsmän hjältar igen. Plötsligt är det matematik, inte hagelbössor, som räddar dagen.

Ensam på Mars är en av de senaste årens mest omtalade titlar inom sin genre i USA, i höst kommer filmen i regi av Ridley Scott och med Matt Damon i huvudrollen. Utöver att det är en spännande och effektivt berättad historia om överlevnad i den mest ogästvänliga miljön som går att tänka sig, beror succén tveklöst på att boken är sällsynt optimistisk.

Visst, slår den fast, vi människor kan ställa till det för oss rejält, men om vi verkligen lägger manken till så finns det ingenting vi inte kan klara av, vare sig som individer eller som civilisation.

Andy Weir är en röst som länge saknats i all debatt om vår framtid på den här planeten, där resistenta bakterier, artificiella intelligenser och sinande naturresurser verkar tävla om att bli först med att utplåna oss. En röst som säger ”Det kanske ser mörkt ut just nu, men det är lugnt. Vi klarar det här tillsammans.”