Rasande sorgesång för en saknad vän

Petter Lindgren

Bodil Malmsten gör en förtvivlande återkomst till poesin

helskärm

Efter 22 år och åtminstone 15 böcker med kortprosa och tjockprosa återkommer Bodil Malmsten till poesin, med en förtvivlad liten gul skrift om saknaden efter en nära människa. 63 korta nedslag eller en enda sorgesång, om man så vill. Rå, vacker, allmängiltig men av stockholmsk lokalsort.

Som så ofta börjar det med ett telefonsamtal:

Det ringer aldrig 

Inte så här tidigt 

Inte hos mig 

Det är för tidigt

Döden.

Tänk om den bara är ett syftningsfel? Det är inte du? Finns det kanske på tapeten att vi ses igen, i ”evighetens etagelägenhet”?

Men nej. ”Min människa är död / Gud ljög”.

Sätt ord på det 

säger sorgecoachen

i Ropsten

i Ropsten 

i Ropsten

Sällan har namnet på den röda tunnelbanelinjens ändhållplats gnekat lika ensligt i blåsten, och sällan har Bodil Malmsten levererat ett lika innerligt förbannat tilltal som i Det här är hjärtat.

Själva världsalltet får på pälsen, liksom den som hade mage att försvinna ur det. Och alla som säger gå bort när de menar dö: ”Jag hatar dem / De ska dö / Alla ska dö”.

Ett satans tryck därinne mellan pärmarna helt enkelt, och en samling texter som alla tycks uppslungade ur samma bottenlösa aprilmånad, ”med scillan blånande i backen / mot entrén till hjärtkärlkliniken”.

Anslaget är notoriskt minimalistiskt, med en handfull motiv som varieras och samkörs i ett för författaren ganska typiskt kopplingschema. Där finns balsampopplarna som susar förbi på lätta sommardäck, där finns hjärtkärlexperten, sorgecoachen och pingstliljorna (”Narcissus poëticus”), och ”bussen / med rasisten i rullstolen och den unge / mannen med ebenholtshänderna”.

Och så hjärtat förstås, kärlekens röda men också knytnäven, den egna och ännu bultande trehektosklumpen med sina jobbiga arytmier och klaffar som inte vill: ”Se upp för dörrarna / Dörrarna stängs”.

Höjdpunkterna är många, men särskilt fäster jag mig vid det underspår som bildas av några passager som utspelar sig i sjukhusmiljö, i väntrummets gastkramande icketid eller på britsen inför en eventuell hjärtoperation:

Alternativet?

Du sprängs inifrån

Imploderar 

varpå själen enligt naturlagen

förenas med 

låt oss kalla det

Universum 

Det vill jag! 

Så går det inte till

säger hjärtkärlexperten

Sorgen som ett egoistiskt rasande mot det skarpa vårljuset, så skulle man kunna beskriva grundtonen i Det här är hjärtat. Men här finns förstås också sorgens hudlösa sida, gråten och saknaden. Haltheten i varseblivningen, nu när svärmen av gemensamma ögonblick tagit 55:an  ut i rymden.

Se på narcisserna

Titta

Men det kan du inte 

Nevermore