Roth på svenska någon?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-28
Amerikansk litteratur är märkligt underskattad i Sverige, i alla fall i det finkulturella Sverige.
Nej, låt mig avsluta det här resonemanget innan du protesterar. Översättningarna av även de dokumenterat största engelskspråkiga författarnas romaner blir allt färre eftersom det sällan lönar sig för ett förlag att skaffa sig rättigheter och översätta något som de som på allvar bryr sig om författarskapet i fråga vill uppleva på originalspråk.
Vi är ju ganska bra på engelska i Sverige. Fast det innebär också att många amerikanska och brittiska författare nästan försvinner från kultursidornas radar till förmån för en inhemsk debutant eller en, säg, litauisk poet som försvinnande få svenska poesientusiaster kunnat tillgodogöra sig på originalspråket.
Vi är ju också så pass välbekanta med internationell media att vi läser den amerikanska och brittiska pressens recensioner på nätet, där vi också köper böckerna som smidigt skickas hem i brevlådan samma dag som de ges ut i sitt hemland.
Så exakt vilka är det som tålmodigt väntar i två år på en svensk översättning av Philip Roths sista Zuckerman-roman?
Hur många är de år 2009?
I synnerhet när den anländer alldeles lagom till att Indignation – Roths roman efter Vålnaden Försvinner – just getts ut i amerikansk pocket och en del av oss räknar dagarna tills hans nya roman The Humbug publiceras på engelska i september.
Jag hoppas givetvis att de är hur många som helst. Och intet ont om resultatet av Nancy Westmans otacksamma uppgift att försvenska Roths narcissistiskt bisatstyngda och ofta komplicerade talspråk.
Men det vilar en underligt antikvarisk känsla av 70-tal, av tummade Erica Jong- och John Irving-romaner, över amerikansk litteratur på svenska. Som vore den en påminnelse om hur man gjorde förr. Lite som när man lydigt väntade en hel vecka på nästa avsnitt av en utländsk tv-serie. För är det något Roths alter ego (vad han än själv säger) Nathan Zuckerman är så är det just en litterär marionettdocka i en livslång tv-serie. Zuckerman är ett postmodernt pussel som den manipulativa författaren utan pardon kan skruva isär och sätta ihop precis som han önskar. Utan en enda eftergift till läsaren.
I den Zuckerman-roman som har gjort allra starkast intryck på mig, The Counterlife från 1986 (”Motliv” på svenska), ställdes det ”verkligt inträffade” och fiktionen på en sådan spets att man blev lika ilsken som fascinerad.
Mer än någonsin tidigare tillåter sig Roth i Vålnaden försvinner att med karakteristisk självupptagenhet revidera Zuckermans (och därmed sitt eget) liv i vilken riktning han än vill dra oss för stunden. I en historia om den nu 71-årige Zuckermans återbesök i hemstaden New York som han lämnade för elva år sedan efter att ha drabbats av prostatacancer med impotens och tilltagande inkontinens som följd – som hade fungerat mer än väl på egen hand följer Roth minsta infall och kastar in ett långt personligt avskedsbrev till George Plimpton, mest känd som grundaren av The Paris Review.
Men Roth vore inte Roth om han inte fortsatte göra just detta: förvirra, förvränga och ändå tvinga oss att fortsätta läsa.
Andres Lokko
