Blågula mord mördande bra

Uppdaterad 2016-10-27 | Publicerad 2014-05-27

Stig Larsson och hans vänner väljer bland de bästa svenska deckarna

lilla essingens deckarklubb  Författaren Stig Larsson och hans kompisar, taxichauffören Mats Sundin och keramikern Bosse Johansen (ej med på bilden) utbyter deckartips och hittar ibland guldkorn. Foto: Lina Siksjö

Vi är tre killar på Lilla Essingen som gillar deckare. Vi ger varandra tips och så där. Det är jag, det är Bosse Johansen, sjukpensionerad byggnadssnickare, numera keramiker, samt taxichauffören Mats Sundin.

Det var Bosse som fick mig att våga läsa min namnes, Stieg Larssons böcker. Det hade varit pinsamt om jag inte hade gillat dem. Jag är så dumdristigt uppriktig att jag inte hade kunnat låta bli att säga att det var dåligt, om det nu var dåligt. Men Bosse övertygade mig, lånade mig ettan, som då kommit ut i pocket. Jag sträckläste den, och åkte påföljande dag in till Akademibokhandeln vid Fridhemsplan och sträckläste tvåan (som då hade kommit inbunden).

Mats Sundin har vid ett tillfälle rekommenderat mig en norsk deckare vars öppning var superb men som senare kom att haverera. Han fick så klart en utskällning. ”Tre timmar av mitt liv! Du har slösat bort tre timmar av mitt liv!”

Så Mats är mer försiktig numera. Mats är dessutom min ovärderlige datasupport. Utan hans blixtinkallningar och psykiska stöd skulle jag för länge sedan ha återgått till skrivmaskin.

Det var vid ett sådant tillfälle, datorn hade hängt upp sig på ett underligt sätt, följde inte mina kommandon, som Mats kom upp till mig och räddade mig från psykbryt. Med sig hade han en påse böcker som han hade köpt på rean. Om en av böckerna sa han: ”Det här är riktigt bra. Det här måste du läsa.”

Det var därför jag kom att läsa Bortom varje rimligt tvivel av Malin Persson Giolito (Piratförlaget). Det är en isande otäck bok om justitiemord. Huvudpersonen, advokaten Sophia Weber, förekommer även i Persson Giolitos förra bok, Bara ett barn, som är bra men inte fullt så bra som Bortom varje rimligt tvivel.

Malin Persson Giolito är dotter till Leif GW Persson. Faktiskt är det ovanligt att författare går vidare i sina fäders (eller mödrars) spår. Och att de liksom kompletterar dem. Leif G W Persson är inte särskilt intresserad av kärleksrelationer och privatliv. Och han är klok nog att inte heller vinnlägga sig om det. Undantaget är det finstämda slutet av Den döende detektiven, Lars Martin Johanssons besök hos sin bror i Norrland.

Malin Persson Giolito är precis som Åsa Larsson och Liza Marklund, verkligen mästerlig på det området. Personerna och relationerna dem emellan ges liv som få så kallade seriösa författare mäktar med.

Osökt kommer jag att tänka på Tomas Alfredsons Tinker, Taylor, Soldier, Spy och dess färgmedvetenhet. Allting är murrigt tegelrött, olivgrönt, solkigt gulbrunt. Och kontrasten till fadern, Hans Alfredsons och Tage Danielssons mästerverk Att angöra en brygga – där färgerna är som livet en försommarmorgon, citrongult, ilsket rött, giftgrönt samt knallblått hav.

Men Persson Giolito är inte ensam om att ge ut en seriös deckare eller thriller. Under de senaste fem, tio åren har det kommit ut drygt en handfull sensationellt bra spänningsromaner.

Det är inte bara Christoffer Carlsson, vars uppburna debut Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget) är så enastående bra som ryktet förtäljer. Vi har också thrillerförfattaren Andreas Norman, ett slags John le Carré i vardande som i En rasande eld (Albert Bonniers förlag) lyckas ge oss inblickar i de mest slutna världar, Säpo, SSI, MI6 och olika egendomliga EU-säkerhetsorgan.

Men mest anmärkningsvärd är ändå Magnus Montelius Mannen från Albanien (Columbi publishing, Lund, men finns liksom flertalet av nämnda böcker i Månpocket). Det måste anses för att vara den bästa debuten sedan Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, med dess djupt originella intrig: i stället för ett slutet rum, en sluten ö, fotografier från ön ifråga etc. Montelius går för sin del tillbaka till den tidiga vänstern, ett slags vänstern före vänstern. Intriger, svek. Och han gör det med en närvarokänsla som är helt specifik.

Det senaste som jag har läst i spänningsfloran är något för mig så ovanligt som en roman om troll. Ja, du läste rätt. Jag som avskyr fantasy och skräcklitteratur, kunde inte låta bli att läsa Stefan Spjuts synnerligen obehagliga Stallo (Albert Bonniers förlag). Spjut lyckas på något egendomligt sätt att få mig att tro på stallofolket, stora jättar, ekorrar som inte är ekorrar utan lever i nittio år eller mer. Jag gillar ju inte själva genren – men jag måste erkänna att jag gillade den här boken.

För övrigt undviker jag allt som har med skräck att göra. Motvilligt läste jag den mest obehagliga bok jag har öppnat, Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994). Hon höll mig vaken på nätterna. Jag ville sluta läsa, kunde inte. Hon var i Thailand för tillfället, så jag ringde hennes telefonsvarare och beklagade mig. Att boken inte översatts och lanserats i USA är en gåta; den skulle ju bli en bestseller.

Rydberg kom 2006 ut med Den som vässar vargars tänder – som vanligt excellent skriven, men mot slutet så obehaglig att jag var tvungen att hålla boken så långt ifrån mig att jag knappt kunde se vad det var för bokstäver. Jag gillar inte att bli skrämd. Det är därför och bara därför jag aldrig har vågat att läsa John Ajvide Lindqvists böcker.

En kuslig reflektion som slog mig när jag för fjärde gången såg Vertigo av Hitchcock. Det var nämligen så att huden knottrades. Jag rös. Och det heter ju rysare. En skräckfilm som Alien eller Brian de Palmas I nattens mörker är inte rysare. Rysare handlar exklusivt om spöken. Och det måste, eftersom det rör sig om en fysiologisk reaktion, gemensam för oss alla, helt enkelt betyda att spöken är en realitet. Hu!

Åttio, nittio procent av alla deckare och thrillers som skrivs är rent dravel, kommersiellt skräp. Men det har på senare år alltså kommit några guldkorn. På samma sätt som Guillou blev inspirerad av Sjöwall/Wahlöös böcker när han skrev Coq Rouge-serien, tror jag att inspiratörerna till dessa, de seriösa spänningsförfattarna, just är Guillou, Leif G.W och Carina Rydberg.

Det har nu till och med kommit vad man måste beteckna som smala deckarförfattare, författare för konnässörer. Jag tänker på Pontus Ljunghills En osynlig, som jag tidigare har recenserat i Expressen. En lustig detalj är att den delvis utspelas på en trettiotalskrog som heter Virveln (som i dag härbärgerar Tennstopet). Jag minns att jag för cirka tjugofem år sedan frågade Olof Lagercrantz var han och Ekelöf och de andra i Spektrumgänget höll till cirka 1930. Och han svarade att det var i en lokal där Tennstopet nu ligger. Det var i utkanten av staden och hade den billigaste ölen. Tyvärr kom han inte längre ihåg vad stället hette. Men det måste, som jag ser det, ha varit Virveln.

Märkligt nog utspelas den, enligt min mening, näst bästa deckaren Sjöwall/Wahlöös, Mannen som gick upp i rök delvis i just Tennstopet. Jag undrar om Ljunghill har kläm på detta faktum. Eller om det är en av alla dessa underliga incidenter som litteraturen är så fylld av.

Den näst bästa deckaren? Vilken är då den bästa? Tveklöst Leif G W Perssons Profitörerna från 1979.

Som trea håller jag en deckare som inte många har läst. Det är Åke Axelssons En man steg av bussen från 2006 (Isaberg förlag, i pocket 2011). Leif G W får ursäkta, även om jag verkligen uppskattar framför allt, när det gäller hans senare produktion, Linda – som i Lindamorden, för dess saklighet och dess Växjösommarnattslugn, men Axelsson går ett steg längre när det gäller sakligheten.

Här är det 1971. Fumliga poliser – dock aldrig förlöjligade – som gör så gott de kan. Mot slutet av boken har Axelsson modet att sänka tempot. Det blir allt mer oklart om mordet alls kommer att bli löst. Under tiden ska vi stöta på gestalter i Storuman som är så precist skildrade i sin bistert kalla omgivning, att vi tyckte oss se fotografier av Sune Jonsson. Aldrig har så anspråkslöst vanliga människor blivit gestaltade i den svenska litteraturen.

Stigs topp 3

1 Profitörerna Leif G W Persson (1979)

2 Mannen som gick upp i rök, Sjöwall/Wahlöö (1966)

3 En man steg av bussen, Åke Axelsson (2006)

Stig tipsar

Den osynlige mannen från Salem, Christoffer

Carlsson

En osynlig, Pontus Ljunghill

Mannen från Albanien, Magnus Montelius

En rasande eld, Andreas Norman

Bortom varje rimligt tvivel, Malin Persson Giolito

Stallo, Stefan Spjut

Stigs rysare

 Nattens amnesti, Carina Rydberg

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln