Levande helveten

Pia Bergström

PIA BERGSTRÖM om världssmärta, psykos och en djärv roman

helskärm

När det är ljusast står solen i zenit. Nadir är motsatsen, det som ligger i skugga. I Andrzej Tichýs roman Fält är Nadir är en psykotisk flykting som möter en medpatient i sjukhusparken, polskfödda Nadja. De röker tillsammans men kan inte tala om det viktiga, det som förenar dem. Om Nadja är en gestalt i hans hallucinerade, gränslösa inferno, kan Nadir likaväl vara det, inuti hennes. ”Nadir” är här också ett tillstånd, ett sätt att förstå världen, där skillnaden mellan upplysning och mörker, olika liv, olika verkligheter, olika jag inte finns.

”Nadir” växer genom boken till att omfatta allt, beteckna allt. ”Din kropp när du blir förolämpad av myndighetspersoner, när du blir förnedrad, slagen och torterad av hittills okända metoder.” Nadir är Tjetjenien, Rwanda, Abu Ghraib, Darfur. Nadir är ”svettiga, kalla, trötta, hysteriska, sovande och plågade flyktingar på väg mot en plats som ännu är outsäglig”, Nadir är det mörkade, det glömda, det förträngda, det alltför ”stötande”, som klipps bort på tv-nyheterna.

Fält är därför krävande läsning. Jag har ibland svårt att andas. Sex liter luft, hans första roman som fick Borås Tidnings debutantpris 2005 var inte alls lika ”svår” – en Palle är ensam i världen-parafras utförd med imponerande nuspråklig precision. Fält är en mycket mer komplex satsning, genomsyrad av rastlös förtvivlan och världssmärta. Precis som Nadirs psykos griper Fält om både himmel och jord, existensen, meningen. Eller avsaknaden av den.

Att använda psykosen som bärande romanstruktur är djärvt. Tichý lyckas med något storartat när han formulerar psykosens syner så nära en gemensam uppenbarelse. Men som läsare kan man känna sig svajig, nästan tappa fotfästet i textsjoken av poetisktpsykotiska utgjutelser, hur vackra och mäktiga och totalseende de än är. Jag har lättare att ta emot och beröras av det konkreta och partikulära; ”dammiga höns på karga fält och vindpinade betesmarker”, ”ovårdade barn som röker cigaretter längre och tjockare än fingrarna som håller i dem”. Malmögator, svensk-polska familjescener, begravningen av Nadjas farmor i Bydgoszcz. Du-formen. Bokens politiska och existentiella frågor blir typiskt nog mest akuta för mig vid den medelklassintellektuella middagsbjudningen: Auschwitz som museum går att diskutera, men inte samtidens ”levande helveten”.