Jag kan skriva det jag inte kan säga

Marianne Ahrne lämnar ut sig själv och sin hemstad i sin senaste bok

Ingmar Bergman har kallat henne begåvad.

Vissa feminister beskyller henne för att vara bakåtsträvande biologist.

Åsikterna om författaren och filmregissören Marianne Ahrne är många.

Nu är hon aktuell med boken ”Falköpings fångna leoparder” om sin hemstad.

Marianne Ahrne har hunnit skriva nio böcker och gjort ett 40-tal filmer. Men trots 60 fyllda väntar ständigt nya projekt. Dagen efter intervjun åker hon till Kenya för att under fem veckor skriva en resehandbok, göra en film och skriva resereportage. Och – rida kamel. För tolv år sedan köpte hon en kamel och red ett sprinterlopp. Det blev filmen ”Kamelresan”. Nu kommer uppföljningen. Som första kvinna ska hon rida fyra och en halv mil i en professionell tävlingsklass.

– Det stora problemet är att hitta en bra kamel. De flesta är inte så snabba, konstaterar hon.

Fjärran från alla resor har hon skrivit om sin hemstad Falköping. I en självutlämnande bok får läsaren möta skolkamrater, lärare, en alkoholiserad morbror och morföräldrar.

– Jag kan skriva saker i en bok som jag inte ens säger till mina närmaste vänner. Det händer att jag tvekar länge om jag ska skriva en sak. Så tänker jag att jag ska skriva ner det för mig själv. Och när det väl kommit på pränt får det stå kvar.

Vi sitter på en innergård på Kungsholmen i Stockholm. På gården ligger ett före detta stall från 1800-talet. Det som en gång var två spiltor och ett höloft har förvandlats till Marianne Ahrnes skrivarstuga i två våningar. Hennes smultronställe.

Hon kom till morföräldrarna och Falköping som treåring då hennes mamma inte kunde ta hand om henne. 17 år senare lämnade hon staden. Hela tiden längtade hon bort.

– Falköping kändes instängt. I efterhand ser jag att jag hade en otrolig frihet trots allt. En frihet som inte ungar som växer upp i Stockholm har.

Frihet är viktigast av allt för Marianne Ahrne, och har alltid varit, även om innebörden av ordet förändrats med tiden.

– När jag var ung var frihet äventyr, att ge sig iväg och spränga gränser. I dag är det i stället att få vara ifred och inte bli störd.

Att växa upp med mamma på avstånd har präglat henne mycket, menar hon. På gott och ont.

– Är det för skyddat och tryggt tror jag det blir som med ungar som blir allergiska för att det är för rent. En längtan bort är en språngbräda för äventyr. Den lämnar en glipa i själen där en hunger efter andra människors öden får plats.

– Det negativa är att jag har haft lätt att ramla in i omöjliga kärleksrelationer till män, som jag inte fått helt och hållet.

Under det burriga håret strålar två gröna ögon inringade av kajal. Hon tänker noga över allt hon säger. Att hon är perfektionist vad gäller språket erkänner hon villigt.

Sina böcker författar hon genom att skriva en mening i taget. När hon är nöjd går hon vidare till nästa. Hon ändrar sällan i efterhand, och när hon gör det måste varje ord bytas ut mot ett annat med lika många stavelser, för rytmens skull. Det tar tid. Själv kastas hon ur berättelsen om hon hittar ett språkfel.

– Det är fruktansvärt när folk skriver saker som är fult och fel, när det finns saker som är vackert, rätt och riktigt. Det gör ingen författare sämre att kunna grammatik.

Intervjun är precis avslutad. Hon räcker fram en karta överblivna minimuffins.

– Kan inte du ta med dig de här hem? Jag måste banta inför kamelracet.

FAKTA/Marianne Ahrne

TRE SVAR från Marianne

Marianne Ahrnes boktips till...

Christina Larsson