Vi bör förena oss i feministisk kamp
Sarah Delshads ”Muslimsk feminist? Javisst!” handlar om det vi har gemensamt
Publicerad 2023-03-08
Att vara en rasifierad kvinna med annan religiös och kulturell härkomst i Sverige och väst är att navigera i en komplex härva av förtryck. Vi måste parera majoritetskulturens rasism och sexism, men också patriarkat och traditioner inom våra minoritetskulturer. Ibland anklagas vi för att vara infiltratörer i Sverige, ibland för att ha försvenskats.
Främst i skottgluggen för attacker från olika håll står i vår tid den muslimska kvinnan. Frekventa är de politiska utspelen och de mediala debatterna om huruvida feminism överhuvudtaget är förenligt med islam, om slöjan i Europa är att betrakta som muslimskt patriarkalt förtryck eller antirasistiskt motstånd. Kan muslimska kvinnor överhuvudtaget prata för sig själva eller buktalar de åt konservativa krafter inom sitt community.
”Dessa kvinnor ska räddas från sig själva – av män, men även av andra kvinnor i feminismens namn”, skriver skribenten och föreläsaren Sarah Delshad i sin högst läsvärda debutboken ”Muslimsk feminist? Javisst!” som precis utkommit på förlaget Romanus & Selling.
Genom analyser av historien och samtiden, läsningar av muslimska feministiska klassiker, tolkningar av Koranen, sina egna förkroppsligade kunskaper, liksom en mångfald av muslimska kvinnoröster, gör hon upp med föreställningen om den sekulära, västerländska kvinnan som sittandes på den optimala definitionen av frihet.
En kvalitet med boken är att Delshad hela tiden håller sig på en praktisk och konkret nivå. Här avhandlas en mängd ämnen, som Shahrazads intelligenta berättarlist i ”Tusen och en natt” som förvrängts och sexualiserats i väst, men också islamofobisk brottslighet, negativ social kontroll, vikten av representation och positiv identifikation, psykisk ohälsa, dejting och skilsmässa.
Själv kan jag med min hemvist i ortodox kristendom känna igen mig i många av de konflikter som Delshad tacklar. Till exempel bar min mormor, farmor och till och med faster i Serbien slöja, och i ortodoxa kyrkor väljer fortfarande vissa kvinnor att täcka huvudet inne i kyrkorummet. När hon skriver om hur religion i det sekulariserade svenska samhället behandlas med förakt tänker jag på hur ofta jag hånat min mamma på grund av hennes böner, seder och värderingar. Detta gör mig ledsen och modfälld. Vems ärende har jag egentligen gått?
Min enda större invändning är att jag undrar om den dualism som Delshad skriver fram mellan en kommersialiserad och sexualiserad västvärld och en andlig och modest muslimsk värld verkligen stämmer? I de (få) muslimska länder som jag varit i har jag noterat lyxiga shoppinggallerior som överglänser de i Sverige, liksom porrbutiker. Dessutom är prostitutionen utbredd.
Men som helhet har Delshad skrivit en engagerad, klok och ödmjuk bok (ödmjukhet är en central islamisk princip) om muslimska kvinnors mångfacetterade verkligheter där hon också traderar en muslimsk feministisk kanon. Hon skriver i opposition både mot västerländsk kolonialism och rasism, exkluderande och arrogant vit feminism, men också mot konservativa imamer och patriarkala strukturer i muslimska communitys.
Delshads demokratiska hållning är att vi kvinnor i stället för att bråka om vilken som är den korrektaste formen av feminism och frihet, bör behandla varandra med sunt förnuft och medmänsklighet. Att vi bör förena oss i feministisk kamp – utan att för den skull utplåna våra specificiteter. En sympatisk hållning som iallafall vinner gehör hos denna feminist.
