Säg ’gängvåld’ och alla kommer att lyssna

I ”Dagbok från 20-talet” rannsakar Nicolas Lunabba sig själv – möjligen genuint

Petter Larsson

helskärm

I slutet av 20-talet flydde Ivar Lo-Johansson arbetslöshetens Sverige och jobbade sig runt i Europa. Han diskade i Paris, sov med luffarna på Frälsningsarméns härbärge i London, stångades med byråkrater och höll sig undan polisen. Det resulterade i fyra resereportage som 1982 samlades i en volym med titeln ”Dagbok från 20-talet”.

Samma titel ger nu Malmöförfattaren Nicolas Lunabba sin nya bok.

Den frändskap han vill frammana liknar en vädjan: kan ni inte se att de unga män som mördar varandra i förorterna är arvtagare till den underklass som arbetarförfattarna gav röst?

Det mindre blygsamma budskapet är förstås att Lunabba är vår tids Lo-Johansson.

Fjolårets debut ”Blir du ledsen om jag dör?” utspelades i en klassrasistisk ”Rumble fish”-värld, där de unga män som trängts ihop i fattigförorterna reagerar med att ha ihjäl varandra i kamp om pengar och prestige. Lunabba träffade på tre smågangsters. Han lotsade en av dem till basketkarriär i USA, medan de andra gick under i gängvåldet. Lunabba själv var en plågad skyddsängel som kämpade mot ett riggat system med basket, Knausgård, Malcolm X och ett oändligt tålamod som vapen.

Här gömdes med andra ord en sedelärande ödestragedi. Men Lunabba lyckades avtäcka pojkarna bakom de mediala demonbilderna, ge dem namn och skratt, och han visade hur de på en gång är offer och förövare, underkastade omständigheter de inte råder över. Det var en bok som öppet tog strid mot den fascistiska impuls av nådlös repression, som i dag är på nästan allas läppar.

”Dagbok från 20-talet” är som ett 180-sidigt efterord, lite osammanhängande och motsägelsefullt. Vi följer Lunabba under en sommar, från det att han lägger sista handen vid sitt manus till bokreleasen i Stockholm. Fler unga män blir skjutna i Malmö, en person han känner är på flykt undan både polisen och rivaliserande gäng. Helikoptrarna surrar. Lunabba skriver om våldet som upprättelse och hämnd. Det är bokens krydda. Säg gängvåld och alla lyssnar, eftersom temat hakar i den dominerande politiska och mediala dagordningen.

Själv tröttnar jag snabbt på denna genommaskuliniserade värld av hårdingar och längtar efter att höra också från dem vars liv de förpestar. Men det är ännu, eller åter, som Lo-Johansson skrev i efterordet till sitt eget verk: ”Det slagets böcker som handlat om arbetets vardag utan exotisk glans, och tillsynes i saknad av spännande äventyr, ansågs inte läsvärd och mycket mindre då lockande.”

Själv är Lunabba sedan sommaren -22 lokalkändis i vår gemensamma hemstad, på väg att ta klivet från gatan till mässor och scener. Det ger honom andrum för självreflektion. Parasiterar han på barnen med sin bok? Absolut. Han är inte bättre än Ulf Kristersson eller krimreportrarna.

Hur kommer gängledarna att reagera? Nassarna? Och hur ska han hantera det våld han själv som ung utsatt andra för? Det kommer tillbaka som en bumerang med kändisskapet, när ett av hans offer hotar att avslöja vad han gjort. Han tvingas inse att han bara tänkt på hur han själv skulle framstå när han beskrev händelsen, inte på dem som utsattes.

”Jag kommer att få betala ett pris”, skriver han. Och ju närmare publicering, desto starkare oro. Vid ett tillfälle funderar han på att fly fältet. En stuga utanför Umeå? Eller kanske ett universitetsjobb? ”Jag hade fortfarande kunnat ge sken av vara relevant genom att med jämna mellanrum uttala mig offentligt om sådant som låter radikalt och nytänkande, men egentligen är rena självklarheter. Aldrig skulle jag säga något som retade upp pöbeln.”

Genuin självrannsakan? Ett post scriptum för att hålla ryggen fri? Eller en martyrs mantel: se här vad jag sätter på spel, nu lever jag under hot!

Kanske lite av varje.

Mindre lyckat är att långa stycken består av fantasier. Det är en sak att Lunabba själv föreställer sig det ena och det andra, men alltför mycket fria gissningar om vad andra människor tänker och upplever blir ett svek mot den dokumentära formen.

Undertitelns ”språklöshet” hänger också lite löst. Det blir tydligt när Lunabba talar med sin vän Iraj: ”Att tillhöra samhällets lägre skikt är också att vara språkligt marginaliserad. Dels av en sorts självförtigning … dels av språklöshet – vi är outbildade helt enkelt, vår uttrycksförmåga är begränsad.”

Bara någon sida senare ändrar han sig lyckligtvis och uppdaterar självbilden: ”Vi är inte barn längre, inte tonåringar. Dessutom är Iraj välutbildad, vältalig, beläst.”

Det gäller förstås även Lunabba. I en sekvens ser han statyn av Hjalmar Söderberg i Humlegården i Stockholm i nytt ljus. Valaffischerna skriker om kriminaliteten. När ”jag såg den lille mannen på sin sockel med hatten i handen och kroppen fogligt framåtlutad var det inte värdighet han utstrålade; Söderberg var kuvad inför barbariet”.

Det är en bild av vår tid jag kommer att bära med mig.