Han skriver sig ut ur allt

Claes Wahlin

Claes Wahlin läser Lars Noréns näst sista dagboksdel – ett drabbande dokument om vår tid

Låt mig först besvika en och annan läsare. Denna tredje del av Lars Noréns En dramatikers dagbok har få person-angrepp. Gallan över medier och kulturlivet fortgår, men är allmän och sporadisk. Skvallret från de kretsar som Norén ständigt försöker skriva ut sig från intresserar på sin höjd de som arbetar inom eller strax intill teatervärlden. Frustrationen, emellanåt ilskan hos det skrivande subjektet, rör världen i allmänhet och Stockholm i synnerhet.

Nej, dessa runt 1 500 sidor handlar om sorg, ångest, förtvivlan och död. Han som skriver hinner fylla 71 år, krämporna tilltar, tiden är allt mer knapp. Vid sidan av att läsa och skriva – Noréns raison d’être – är det hans barn och huset på Gotland som ger honom mest ro och stilla lycka. Men det intressanta med texten är inte dess detaljer, vad som registreras, utan vad det är Norén vill uppnå. Vad är det som denna dagbok – och hans andra texter – strävar efter?

Under den tid som dagboken omfattar publiceras Fragment och Ingen, han arbetar med Stoft och, enligt dagboken, inleder arbetet med några pjäser. Vi har alltså ett spektrum från de Herakleitos/Beckett-inspirerade fragmenten, över ett slags prosadikt som Ingen, till dagböckernas strömmande, konstlösa prosa.

Redan 1969 kan vi i diktsamlingen Revolver läsa: ”Jag sitter här / som en termometer / i världens röv”. I samma långa dikt står också: ”Jag skriver för att komma bort från vad jag skrivit. Jag / lever, för att komma / bort från vad jag levt.”

Det är ingen större svårighet att spåra dessa två teman genom författarskapet. Såväl poesin som dramatiken tjänar båda dessa syften. I dramatiken kan Norén bli av med det egna subjektet, ge andra repliker som säger något om den tid de lever i. I de senaste årens utgivning syns hur de olika genrerna läcker över i varandra. I dagboken återfinns sådant som hamnar i Fragment eller Stoft. Språket, det enda verktyget, är vad som utnyttjas, tänjs, reduceras eller emellanåt leks och experimenteras med (inspiration från såväl Heidegger som Beckett).

Och Noréns språk är märkvärdigt. Hur många författare kan skriva 4 500 sidor löpande prosa om att gå och dricka kaffe, träffa vänner, handla torsk eller städa undan böcker, utan någon dramaturgi och samtidigt hålla kvar läsarens intresse? Medvetandeströmmen, upptagenheten med den tyska filosofin, Heidegger framför allt, Simone Weil, hur efter Förintelsen frågan om vad det är att vara en människa ställs på sin spets, flätas in i de vardagliga rutinerna.

En mening kan handla om Varat, nästa om att hämta dottern på dagis. Han kan träffa sin vuxna dotter på något av sina stamställen, besöka Bonniers för att gå igenom sina texter eller reflektera över den tyska idealismen i samma andetag som han vacklar i hur att bemöta tiggarna utanför Coop.

Nog för att ordförrådet är stort, och att meningarna hela tiden pekar framåt – man vet aldrig vad nästa mening ska handla om – men främst är det stilens auktoritet. Norén skriver glasklart, språket är liksom rostfritt. Men det är inte läsaren som han riktar sig mot. När han vid två tillfällen förklarar en persons yrke, att Jacques Lasalle är regissör och Leif Zern kritiker i DN, studsar man som läsare till. Plötsligt vänder sig Norén från sig själv, utåt. Den inre monologen blottar en spricka.

Norén vill ut. Ut ur sig själv, ut ur litteraturen, ut ur samhället. ”Jag är övertygad om att den jag är försvinner i texten”, skriver han. Vid ett annat tillfälle: ”Jag strävar efter att hålla fast vid den ursprungliga avsikten att anteckna dag för dag det som stannar kvar i mitt medvetande, och i ett medvetande som jag inte nödvändigtvis betraktar som ett jag.” Det är termometern som talar, att vara ett vittne, ett lackmuspapper för tiden, en tid som präglas av kapitalism, konsumism och fördumning; ett över lag allt hårdare och omänskligare samhälle.

Som läsare möter vi en församling av tankar och reflektioner. Den oförståelse och kritik Norén mött välkomnar han, hoppet står till framtiden, att dagböckerna ska få ett arkeologiskt värde, ett dokument som ser vår tid klarare. Begäret efter att stå utanför det så kallade kulturlivet och förhoppningen om texternas framtida värde är kanske också skälet till den vikt som läggs vid boken som föremål. Det bibeltunna papperet, typografin, omslaget (formgivning Nina Ulmaja) vill göra böckerna till konstnärliga objekt i sig. Denna tredje dels omslag är helt vit – vita arkivet?

Men i all denna sorg som ryms i texten finns också en lakonisk humor. Familje-dramerna strösslade med kvicka repliker, i dagboken dyker plötsliga Beckett-liknande enradingar upp. ”När Jesus begick självmord hade han i alla fall två andra att prata med.” Eller den synnerligen norénska ”Jag var trött på mig själv redan när jag föddes”.

En dagboksdel återstår, Noréns privata titlar på de fyra dagböckerna är Arbete, Avsked, Ålderdom, Döden. Det finns en utveckling, eller snarare en framgångsrik avveckling genom verken, språket slipas ned och vad som allt starkare kommer oss till mötes är en långsamt drabbande text.