Danskt gemyt mitti undergången
Publicerad 2016-04-21
Magnus Ringgren förförs av den danska samtidspoesin
Det har hänt förr och nu är det dags igen. Danmark leder poesin i Norden. Här hemma kajkar vi mest runt i en postkonkretistisk plaskdamm medan danskarna glupar i sig traditionen och skapar nytt. De är inte ens rädda för modernismen!
Med stor självmedvetenhet döper Theis Ørntoft sin andra bok till Dikter 1914 och anknyter därmed till klassikerna Digte 1803 (Oehlenschläger) och Digte 1906 (Johannes V Jensen). En ung svensk poet skulle inte våga göra så.
”Varje gång jag inte distraherar mig med likgiltighet / tänker jag på apokalypsen”. Den eskatologiska framtiden kryper in i läsarens och författarens gemensamma nu. Vad ska vi göra i kväll? Robyn spelar vid kanalen. Eller ska vi förvandla oss till resistenta skalbaggar? I stället för närhet mellan människor finns bara ”reptilleenden och svart oväsen utan ögon”. I klassisk progressiv poesi ska åtminstone moralen vara intakt även om ”samhället” är åt helvete. Här funkar ingenting alls. Före och efter är försvunna medan nuet luktar rutten fisk. Diktjaget möter förfallet med alldeles öppna ögon och drömmarna i högsta beredskap. Diktjaget ligger ofta hopkrupet på ett skitigt golv när han hinns upp av sina visioner.
Han berättar om en värld och en själ i upplösning, men hans berättelse är inte på något sätt förebildlig. Hans hårdrockskärlek till helvetet är långtifrån entydig. Alla sätt att vänta på döden är faktiskt inte lika bra. Den som skriver så kraftfullt och med sådan synsk fantasi som Ørntoft är ingen loser. Han ruttnar inte bland fiskarna i den förtorkade samhällsfåran.
Uppgivenhet blandas med munter vrede. Ur motsägelser av den sorten växer ofta god poesi: ”Jag är en snyltare på en blå planet / en tunn hinna mellan cirkus och massgrav / jag är en korkad gonggong, slå på mig / dubba mig till riddare av västerlandet / världen behöver en samlande kraft”.
Att denna ”samlande kraft” är splittrad i elementarpartiklar, att hans tid är lika söndersmulad och att hans tänkande simmar i cynism är bara naturligt. När någon möter förödelsen med så mycket intelligent humor och sådan perfekt behärskning av den poetiska formen finns det hopp.
