Irriterande babbligt – men också generöst
Ajvide Lindqvists nya kriminalroman har börjat frigöra sig från Millennium-spåren
Publicerad 2024-03-26
Millennium-världen transformeras sakta i andra delen av John Ajvide Lindqvists kriminalromanserie. Inte för att första delen, ”Skriften i vattnet”, hade vare sig de uttalat politiska dragen hos Stieg Larsson eller de sentimentala hos stafettförfattaren David Lagercrantz, men huvudpersonerna var ändå starkt färgade av Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.
Ajvide Lindqvist fick som bekant refus på sin Millennium-roman, och skrev om den i ett tillstånd av uppenbar inspiration. Blomkvist blev den impulsiva och lite supiga medelålders deckarförfattaren Julia Malmros, Millennium-refuserad precis som sin skapare. Salander blev den barndomstraumatiserade, knappt trettioårige hackern Kim Ribbing. Tillsammans löste de ett bestialiskt massmord på ett midsommarsällskap i Stockholms skärgård.
”Rummet i jorden” tar vid direkt där första romanen slutade. Det är, som så ofta hos Ajvide Lindqvist, högsommar när Kim kidnappar sin gamle plågoande, psykiatrikern Martin Rudbeck, för att låta honom smaka på sin egen medicin. Scenerna borde vara en dramatisk höjdpunkt men är snarast långtråkiga, kanske för att Rudbeck är en så tydlig Millennium-rest och Kim här ter sig stelnad i Salanderformen.
Lite grand börjar författaren annars lösgöra honom ur den. I alla fall inser han att Kims omnipotens måste rubbas. Hjältar med hjärna, slagsmålsexpertis och en kappsäck full med pengar riskerar att döda dramat med sin oövervinnerlighet. Han adderar också en mindre superhjältelik lill-Salander i form av tonåringen Astrid Helander, vars föräldrar mördades i förra boken. Hennes djurrättsengagemang och bedrägerier är ett intressant orosmoment som upplagt för att utveckla.
Mest fräs och egenart är det ändå i Julia. Hon tampas med tv-producenter – smala, effektiva kvinnor fulla av fraser med ordet ”superexcited” – som hårdhänt manglat hennes succéromaner till en tv-serie. Sedan chockas hon av insikten att ingen tycker att hennes böcker är realistiska. Framför allt ältar hon sitt förhållande med den knepige Kim.
Ajvide Lindqvist vet att ältande är detsamma som att försöka skapa en tolkningsram, och att den färgas av alltifrån önskedrömmar och självbespegling till katastroftänkande. Alltså låter han Julia – som ju är berättare även till yrket – pröva alla möjliga scenarier, för att till slut landa i en pompös tablå där Kim är hennes öde. Uppfylld av denna tanke ringer hon ödet självt, men Kim vill typiskt nog inte bli störd utan ignorerar signalerna.
Sånt här är otroligt roligt eftersom författaren har ett kalibrerat sinne för vårt inre meningsskapande, och hur det stöts och blöts i förhållande till andra. Eftersom jag själv är obotligt fascinerad av detta njuter jag i all enkelhet av att läsa hans böcker. Till och med när handlingen är seg och skräckeffekterna måttligt skrämmande rinner jag igenom dem, fnissande och försonlig.
Men jag ser vad Carl-Michael Edenborg menade, när han i sin recension av skräckromanen ”Vänligheten” skrev att den saknar ”rytm, ordvalör, metaforik, klang, förmågan att besjäla karaktärerna genom replikerna, texten genom tonfallet”. Ajvide Lindqvist är ingen mästare på gestaltning. Han är pratsam. Ingen läsare förbluffas över oväntade bilder och mångfacetterade porträtt. Ingen lämnas med en tvetydig undermening. Flera gånger under läsningen av ”Rummet i jorden” tror jag att ett kapitel är slut i en cliffhanger, men upptäcker att det fortsätter med ett par överförklarande sidor till.
Babbligheten kan vara irriterande, men den bidrar också till att romanen är något annat än ett genreexempel där spänning byggs enligt regelboken. Här får man bada i relationer, iakttagna av en författare som tycks ha en genuint social läggning och generöst strösslar med kulturella referenser – också till sina egna böcker.
På minus är att snackandet i ”Rummet i jorden” kan tangera kåseri. En särskilt svag punkt är Julias vän Irma, en tokrolig krutgumma som utbrister sånt som ”icke sa Nicke!” men aldrig blir verkligt levande.
Spänning då? Detta är ju ändå en kriminalroman. Det dröjer gott och väl hundra sidor innan det blir lite svettigt. Då fattar polisen äntligen att Martin Rudbeck verkligen är försvunnen, och en katt och råtta-lek uppstår som helt tar över handlingen.
Plötsligt går det undan och av romantåget ramlar saker som hittills verkat viktiga. Det gäller till exempel en högerextrem grupp med terrorismpotential som nogsamt beskrivits i detalj, men beskrivningen på John Ajvide Lindqvists hemsida utlovar att den återkommer i nästa bok.
