Kanotfärd på djupet

Magnus Ringgren

Inte konstigt att Pär Hansson nominerats till lyrikpris

helskärm

Termen ”ekopoesi” har valsat runt de senaste åren. Om den inte lät så ideologisk och föreskrivande skulle den duga bra på Pär Hanssons dikter. Han skriver om naturen och dess sammanhang, om människans nära relationer till naturen: ”världen i Hansson, Hansson i världen”.

I den nya boken Kajak har han, säkert ur självbiografiska källor, hämtat den perfekta platsen för sådana resonemang. Kajak är en enkel ordform, ett palindrom till och med, och farkostens materiella likhet med en ärtskida eller ett långsträckt blad passar Pär Hansson mycket väl. Han gör dessutom några fina bilddikter i kajakform som försättsblad till de olika avdelningarna i boken - konkretism kanske men hellre lettrism: den typografiska formen blir till bild. ”Näbben brinner i regnet” - bokstäverna kommer i små små stötar längs en sned linje över boksidan. Att läsa blir detsamma som att sprita ärtor.

Ordet ”kajak” står oftast i obestämd form som om det vore ett egennamn, ett ortnamn, en gudomlighet kanske. Pär Hansson söker en gungande fast punkt, ett urtillstånd, ”den äldsta tystnaden” nära fåglarna och vattenytan. ”Jag ber en bön om tålamod / besinning / extas”.

Kajak blir ”en alternativ kropp”. Paddlaren och hans spegelbild i vattnet smälter samman. ”Alla sanningar / plockas ner till rytm”. Här finns skuggor av samtida naturvetenskapligt tankegods: ”det finns ett djup / som bär Kajak, tiden är en veckad yta / armvecket är armbådens / insida”. Ekologin är djupt inpräglad i dikterna, men man slipper för det mesta det ytligt ekonomistiska bildspråk som brukar fritera populärvetenskaplig evolutionsbiologi. Däremot finns ett par direkt politiska utfall i boken som skär sig mot helheten.

Landskapet är svenskt inland med dess myriader av sjöar och åar. Det är gott om fisk, gädda och gös. Handlaget med de enkla tingen ombord är perfekt. Kroppen fungerar även om den utsatts för en del plågsamma reparationer. Den som talar är en fältbiolog som blivit vuxen och klok.

Till sist kommer en stor överraskning. Kajak färdas plötsligt genom ett helt annat och mycket varmare vatten, och den är välkommen. Sviten från Vamanapuram, en stad i Kerala, lyfter boken till en ny och innerligare nivå. Kajak glider in på det heligas domän, och där blir den till verkligt angelägen poesi. Det är inte alls underligt att den här boken blivit nominerad till Sveriges Radios lyrikpris.