Torgny Lindgren ger allt – och inget
Publicerad 2013-06-17
Talar ut i samtal med Svenska Dagbladets förre kulturchef Kaj Schueler i ny bok
Det finns en förkärlek hos mig till det planlösa och spontana som gärna återfinns i intervjuböcker. Jag tänker på det plötsliga infallet som överraskar i ett samtal som rör sig mellan det minsta och det största. Och där läsaren verkligen blir inbegripen i en process, böljande, brusande, svepande. Det är en rörelse som berör insikten om alltings meningslöshet, men som också rymmer det stekta fläskets lovsång. Allt och ingenting. Det viktiga och det meningslösa.
Vi befinner oss i Torgny om Lindgren där Torgny Lindgren talar med Svenska Dagbladets förre kulturchef Kaj Schueler. Och det äts en pizza av sämre kvalitet, vi ser en manlig författare köra bil, landskap ges namn, släktingar dyker upp och försvinner, och viktigast av allt; vi får en relation till vad som menas med minne och hur det kan gestaltas skönlitterärt. På det sättet blir Schuelers intervjuer, utplacerade under fem år, också en bild av det oförutsägbara, den profana mysticism som präglar Lindgrens författarskap.
Det är ofta just i detta kaos som avgörande insikter och sanningar kan uppenbaras, inte minst eftersom läsaren till slut sänker garden, slingrande meningar passerar förbi ändlösa sträckor av mer eller mindre intressant information. Och till slut, en passage som förändrar synen på ett verk, en tanke som förklarar en bakgrund. Det kan också vara bilden av en ensam man som ogärna besöker sin födelseby. Och vi förstår.
Vi får ta del av betydelsen bakom begrepp som minne, skrift, berättelse, landskap. Men också: alkohol, matlagning, bilkörning, grannar. Det finns en del märkliga inslag i boken, inte minst för att vissa frågor borde ha fått lov att utvecklas. Avdelningen om tro och kyrka är givande – men också där saknar jag följdfrågor – inte minst när samtalet rör skillnaden mellan Svenska kyrkan och den katolska, som Lindgren tillhör.
Ett kort stycke som får mig att rycka till är där Lindgren menar att det finns ingenting sådant som en olycklig barndom, för barndom är bara vad den är, ibland är man glad och ibland ledsen. Men. Det är inte det som avses med begreppet ”olycklig barndom”. Än märkligare blir det när han anger Susanna Alakoski och Åsa Linderborg som representanter för denna genre ”Olycklig barndom” – ja, då blir jag fundersam.
Är det vad som utmärker deras författarskap? En samling genuint ledsna barn? Nej. Vi talar här snarare om en begränsning, en påtvingad omständighet som gör att vissa barn redan från början måste huka inför livets hårda slag. Det finns barn som genom bristande social och mänsklig omsorg inte får lov att bli just det som det var tänkt att de skulle vara. Och att vissa av dessa barn skrattar, ja, tro mig, det gör inte deras barndom lycklig.
Det finns en njutbar känsla som präglar samtalet mellan Schueler och Lindgren, ett planlöst letande, som vore bägge ute på en vindlande färd som blir just som livet, en smula kaotiskt, en smula förbryllande, en smula sorg och ilska och sedan är det bara förbi, helt plötsligt, och man tänker att det ändå blev ett bra avslut, trots allt.
