När sanningen är ett töjbart Hubba Bubba
Amanda Svenssons nya roman letar sig till det osäkrade
Publicerad 2023-09-18
I Amanda Svenssons nya roman håller sig den unga huvudpersonen med tändstickor av en sort jag känner igen: Swan Vestas, ”The smokers’s match”. Jag hade en ask i min samling, och det fina med den var förutom svanen på framsidan att det rörde sig om tvättäkta osäkerhetständstickor.
Det vill säga att de gick att riva eld på mot i stort sett vad som helst.
Något osäkrat vilar också över den lantligt brittiska idyll som Svensson målar upp i inledningen av ”Själens telegraf”. Här finns ett fuktskadat men hemtrevligt hus där en Iris Watkins bor med sin mamma Grace, liksom en paradisisk äppelodling och på andra sidan häcken en hyvens karl till granne, stenhuggaren Hugo.
Snart nog slår gasspisens blåa ring upp i texten som ett förebud. Året är 1991, lågkonjunktur råder och det blir tydligt att mamman hankar sig fram enligt en modell som i min ungdoms Örebro brukade kallas för att ”leva på jakt, fiske och småstölder”. Hon kränger äpplen, spår folk i telefon och tycks i viss mån också saluföra sexuella tjänster.
Vem som egentligen äger huset är oklart, och när en främling en dag står på förstubron börjar Iris inse att hon vuxit upp insnärjd i en kokong av halvsanningar och lögner:
”Han hade hatt, som värsta Charlie Chaplin, och nu lyfte han på den och höll den mot magen. Fula blanka broguesskor, även om jag på den tiden inte visste att det var så de kallades, på vilka vägdammet inte tycktes fastna.”
Klipp till 1998, då såväl huset som mamman är historia. Iris hänger nu omkring bland konststudenter i Glasgow, hon blir med band, ”Soul’s Telegraph”, i vilket också hennes kille ingår, den renhårige singersongwritern Rupert som absolut inte vill veta av några oegentligheter kring bandets finansiering.
Likt sin kameleontiska mor vet Iris dock att förhålla sig till alla omständigheter: ”Det var så jag interagerade med andra människor. Sanningen var ett Hubba Bubba att linda kring sitt finger, klibbig och nästan oändligt töjbar. Kunde tuggas i timtal utan att smaken riktigt gick ur.”
”Själens telegraf”, Svenssons femte roman, är väl närmast att betrakta som en lättad utandning efter det omfångsrika och lyckade stolleprovet från 2019, ”Ett system så magnifikt att det bländar”. Författaren skriver fullkomligt avslappnat, men nog finns här också en viss ojämnhet i utförandet.
Svenssons prosa trivs till exempel utmärkt bland blommorna i mamma Graces trädgård, där blir den tät och vacker, medan den i Glasgow tenderar att bli för redovisande. Det är managers och dumma producenter hit och dit, lite som i sådana där tjatiga rockumentärer på tv.
På minuskontot finns också att Svensson ibland kan bli lite för pedagogisk, genom att exempelvis upprepa:
”Äpplet. Trädet. Som man säger.”
Det är synd, för Iris Watkins visar så fint på egen hand hur sådant som levnadsmönster och sociala förhållanden ofta går i arv, och hur ekonomisk ojämlikhet kan sätta även det mest magnifika system i brand.
Jag ska göra hela världen till ett plån, lilla mamma.
