Underminerar språkbygget
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2016-07-06
Starkt begär från en av USA:s viktigaste poetiska röster
Lyn Hejinian är en fascinerande lyriker.
Hon är född i Oakland 1941 och anses vara en av USA:s viktigaste poetiska röster i dag. Hon är väl förankrad i den dikttradition som brukar benämnas language-skolan. Det kan vara svårt att ringa in en grupp samtida språkkritiska poeter till just en skola, speciellt som grupperingen delvis har som ämne att upphäva sitt eget mandat, kritiskt granska den egna formen.
Hejinians dikt tycks på ett sätt, oundvikligt, röra sig in mot ett politiskt spänningsfält. Det färgas biografiskt, etiskt.
På svenska finns sedan tidigare Mitt liv, utgiven 2004. Den boken blir till ett försök att närma sig en ny form av självbiografiskt skrivande, ett jag som hela tiden är i rörelse. Biografin omformar sig. Ändrar såväl struktur som innehåll. Dikten använder sig av matematiska scheman för att försöka skapa en ansats till ram. Den förändras i takt med att författaren åldras.
Det är en text som problematiserar mer än vad den återger och förklarar. Den gör det också genom formen, inte enbart genom innehållet. Det som avbildas, en känsla, ett föremål, en händelse eller en ideologi är naturligtvis tolkat av den person som avbildar. Författaren gestaltar en biografisk händelse och den blir därmed inte detsamma som en återberättad absolut sanning. Det som blir nedtecknat skönlitterärt kan sällan vara sant på ett mer objektivt plan.
Den biografiska texten är hos Heijinian färgad, tolkad, ja förvriden. Det leder till ett liknande problem i själva språkets rörelse omkring det som skall avbildas. Det är alltid begränsat, ofullständigt. Det som skall skildras måste hon ibland avbilda genom en omväg eftersom det litterära språket knappast är ett vetenskapligt språk med exakta klangvalörer. I allt vad hon skriver bildas det skuggor, områden av tystnad, tvekan, en slags oro som gör att vi bara kan ana, aldrig veta.
Det är den här typen av frågeställningar som blev föremål för Heijinian när hon samlade ett antal essäer i The Language of Inquiry, som utkom i USA 2000. Nu utger bokförlaget Lejd ett urval av dessa texter. Titeln på den svenska utgåvan är på ett sätt talande för hennes litterära projekt, Det öppna och det säregna.
Det Heijinan försöker göra är bland annat att medvetet sabotera den lineära förståelse som form kan skapa, hon tycks vilja underminera språkbygget för att kunna göra berättelsen och det sagda både öppet och säreget. I ett sådant förhållningssätt finns även en stark etisk dimension, möjligtvis till och med romantisk. Skrivandet utvecklar ämnen som motsvarar de ord vi har för dem, blir en av hennes slutsatser.
Det som blir avgörande är naturligtvis formen. I avsnittet ”Språk och Paradis” finns det en spännande detalj som rör bekännelsen. Heijinan skriver: ”Bekännelsen, som är satt i rörelse av språket och är förklarande och encyklopedisk till sin karaktär, återspeglar något av en faustsk besatthet av kunskap. Men en bekännelse, eller åtminstone en frivillig bekännelse, motiveras av en längtan efter att bli förstådd, i alla betydelser av termen – ett begär att veta men också ett begär att tillkännage.”
Det är i rörelsen mellan att vilja veta och lusten att tillkännage som Heijinan lyckas med konsten att skapa en litterär estetik med existentiella förtecken. På ett sätt sammanfattar den avslutande meningen precis vad det handlar om: begär att veta, begär att berätta. Det är fascinerande och utmanande. På ett sätt blir det både öppet och säreget. Det öppna ger det säregna. Det säregna blir öppet.
Det är en modig och viktig text, fascinerande.
