Blågul samling

"om man verkligen ville tematisera detta ämne kunde man lagt större vikt vid de konstnärer som faktiskt intresserade sig för denna scen när det begav sig"

helskärm

Att Kalmar konstmuseum har tema ”Svensk konceptkonst” är ett exempel på museets ovanliga initiativkraft. Utställningen är dock problematisk. Det beror till viss del på att det är första gången en utställning ställs samman på detta tema, och att det i princip inte finns någon konsthistorisk eller kritisk diskurs till stöd för begreppet svensk konceptkonst. Utställningen är i denna mening en pionjärgärning.

Det betyder inte att man presenterar ett tidigare okänt fenomen, eller – vilket man ibland får höra – att det aldrig skulle ha funnits någon konceptkonst i Sverige. Detta motbevisas enklast av det 60-talet konstnärer som på mer eller mindre goda grunder deltar i utställningen: Carl Fredrik Reuterswärd, Erik Dietman, Åke Hodell och Sten Hanson för att nämna några.

Men att beskriva dessa konstnärer som konceptuella är samtidigt förenat med filosofiska och historiska avgränsningsproblematiker av gargantuanska mått.

Förenklat kan man tala om en snäv och en bred definition av konceptkonsten där den första utgår från en liten men extremt inflytelserik grupp konstnärer i New York och England i slutet av 60- och början av 70-talen. En filosofiskt orienterad konst som tog avstånd från tidens formalistiska konstkritik och i vissa fall närmade sig ett slags teoretisk begreppsanalys. Enligt den breda definitionen tas konceptkonsten i stället som rubrik för en generell omvandling av konstobjektet som ofta sammanfattas under det missvisande men seglivade begreppet ”dematerialisering”.

Problemet med den snäva definitionen är att den osynliggör de praktiker som inte ryms i dess schematiska historiemodell. Problemet med den breda är att det konceptuella blir ett nebulöst och ohanterligt begrepp.

I Kalmar finns tendenser i båda riktningar. Dels presenterar man yngre konstnärer som mer eller mindre tydligt parafraserar arbeten från det sena 60-talets New York-scen och därmed validerar en kanoniserad kärna konstnärer knutna till en historisk-filosofisk modell som egentligen inte låter sig överföras till svenska förhållanden.

Men om man verkligen ville tematisera detta ämne kunde man lagt större vikt vid de konstnärer som faktiskt intresserade sig för denna scen när det begav sig, som Nils Olof Bonnier och J O Mallander (som anmärkningsvärt nog inte ens är med i utställningen), och något senare under 70-talet kretsen kring Leif Eriksson och Lars Vilks. För att inte tala om Mats B. vars bok För en idébaserad konst utkom 1975.

Samtidigt lyfter utställningen fram mer aktivistiskt orienterade konstnärer som Kjartan Slettemark och Robert Jäppinen, vilket antyder en motsatt och maximalt bred definition. Kanske är syftet att peka på hur performance- och konceptkonsten är historiskt sammanlänkade i termer av en generell utvidgning av konstbegreppet.

Men i så fall borde man nog lagt större vikt vid 60-talets happeningkultur, liksom vid diskussionerna kring readymadebegreppet i tidskriften Kasark och i utställningar på Galleri Samlaren och Bokkonsum från mitten av 50-talet och framåt.

Är det då över huvud taget produktivt att använda konceptkonstbegreppet i ett svenskt sammanhang? Det tror jag det kan vara. Inte minst för att utveckla nya förståelser för övergången mellan 60-talets öppna konstbegrepp och den postmediala estetik som blivit så viktig för den internationella samtidskonsten.

Men ett sådant arbete kan inte bara importera en redan omstridd diskurs, utan måste återuppfinna begreppet utifrån de specifika förhållanden som råder här. Ett kritiskt arkivarbete som bara finns antytt i utställningen på Kalmar konstmuseum.

Frans Josef Petersson