Jag knockas helt av Marakatt-Labbas konst
Nasjonalmuseet i Oslo presenterar hennes verk exemplariskt
Publicerad 2024-05-18
Bájh värijde årruot – låt fjällen leva! Så har det ofta låtit när Sápmi behandlats som ämne för exploatering och ursprunglig ackumulation. I Norge har det till exempel gällt när staten tillåtit exploatering av kvarts i Nasafjäll, och vindkraft i bland annat Sørfold, Fauske och nu senast Fosen. Vad gäller konflikten kring Fosen hade Högsta domstolen konstaterat att vindkraftverken hindrar renskötsel i området, och därmed strider mot statens egna urfolksrättigheter. Norska staten hade alltså brutit mot sin egen lag.
Det var drygt ett år sedan en stor grupp samiska aktivister ockuperade ingången till Oslos departement. Jag tog med mina studenter från Konsthögskolan i Oslo ner till regeringskvarteren som en del av ett seminarium om konst och politik. På skolan hade vi just diskuterat Britta Marakatt-Labbas broderi ”Garjját/Kråkorna” (1981), där poliser kommer ner från himlen som kråkor innan de våldsamt sliter bort aktivister som protesterar mot vattenkraftsutbyggnaden i Altaälven. Nu var kråkorna här igen. Men inte i den sápmiska naturen, utan i huvudstadens högborg.
Det bisarra med hela upplevelsen var att ingen runtomkring själva aktionen tycktes bry sig om vad som hände. Bristen på ett bredare folkligt engagemang fick händelsen att framstå som ett lajvspel i en stadsmiljö. Fanns det rent av ett outtalat kontrakt mellan demonstranter, polis och Oslos allmänhet att allt var en iscensättning? Den distans som konsten kan ge tycktes integrerad i vad som också var på riktigt. Polisens sätt att slita upp och bära bort aktivist efter aktivist skedde med en sorts mekanisk varsamhet. Kråkorna från Marakatt-Labbas konst hade fått något teatralt och zombieaktigt över sig.
Det är minnet från denna upplevelse jag bär med mig när jag ett år senare återvänder till samma kvarter, men nu till Nasjonalmuseet. Britta Marakatt-Labba har just öppnat sin största separatutställning någonsin, och hon gör det på nationalstatens mest prestigefulla institution. Trots höga förväntningar, blir jag faktiskt helt knockad. Att se ett 100-tal av hennes arbeten exemplariskt presenterade är verkligen en ynnest. Här finns en sällsynt blandning av stilistisk förfining, idogt kommenterande, och generöst berättande om en social realitet. Här och nu. I nya verket ”Luođđat/Spår” (2023) kommenterar hon konsekvenserna av vindkraftsparker och av gruvnäringen i hennes hemkommun Kiruna.
Den cirkulära installationen ger en inre horisont till utställningen
I mitten av utställningen finns ”Historjá” (2003–2007), det 24 meter långa broderiet där scener ur vardagsliv, mytologi och politiska strider bokstavligen vävs samman. Detta är verket som presenterades på Documenta i Kassel 2017 och gjorde Marakatt-Labba känd över hela världen. Men i Oslo kommer det till sin rätt på ett helt annat sätt än längs med Documenta Halles raka vägg. Den cirkulära installationen ger en inre horisont till utställningen. Som en egen urtext, varifrån alla andra verk fungerar som fotnoter. Samtidigt skulle varje scen i ”Historjá” kunna byta plats med något av de enskilda verken.
Det spelar liksom ingen roll att många av verken är gjorda före ”Historjá”, som exempelvis de två om kampen mot vattenkraftsutbyggnaden i Altaälven. Jag tänker naturligtvis på de ikoniska ”Garjját/Kråkorna” (1981) som jag diskuterade med mina studenter och ”Girdi noaiddit/Flygande shamaner” (1985). Det är svårt att tänka på några andra konstverk som bättre gestaltar motstånd – hur staten och kapitalet samarbetar i rovdriften på naturen och förtrycket av urfolk.
Men allt handlar inte om den samiska kampen. I ”Dáhpáhusat áiggis/Events in time” (2013) behandlas fascistdådet på Utøya i en installation där nazistiska mjölsäckar från andra världskriget binds samman med tragedin på ön. Säckarna med sina hakkors och örnar framstår som ett ekologiskt återbruksmaterial för konstnärens egna stygn. Härigenom skapas en säregen distans till både den nazistiska ikonografin och till terroristdådet på Utøya.
En personlig favorit är annars ”Giron/Kiruna” (1990). En monumental textil utformad som ett fönsterkuvert från Radiotjänst Kiruna. Men i adressfältet finns inget gatunamn, utan bara en landskapsbild. Utlokaliseringen av myndigheten för indrivning av tv- och radiolicens till just Sápmi får här svindlande estetiska konsekvenser. Om public service i dag är en institution under stor press från högerkrafter, så kommer Marakatt-Labbas institutionskritiska broderi från ett helt annat håll.
Det slående med Marakatt-Labbas stil är att den kan kännas som så självklar, även om dess gestaltning av exempelvis den samiska kosmologins uppdelning i underjord, jord, och himlavalv varken går att reducera till något slags ursprunglig samiskt konsthantverk eller härledas till konsthistoriens kanon. Fram träder bilder som inte först och främst bryter med centralperspektivet, figuration eller abstraktion, utan som gestaltar en exklusiv värld, full av motstånd och omsorg.
Men när jag letar efter inre konflikter, förlorar jag min förmåga att se. Opaciteten tar över, och jag halkar in i en mental piruett. Men visst förförs jag av gestaltningen av det samiska motståndet mot den centralmakt som också nationalmuseet representerar. Hade det inte varit för denna implicita paradox, så kanske Marakatt-Labbas universum framstått som allt för beroende av utopiskt liv bortom statens och kapitalets gränslinjer?
Med sylvassa stygn lyckas Britta Marakatt-Labba ta sig ur denna representationskritiska rävsax
I brist på progressiva föreställningar om en bättre framtid bortom kapitalismen är det tacksamt att vända sig till andra kosmologier än de monoteistiska så kallade abrahamitiska religionerna. Det vill säga kristendom, judendom och islam. Den underliggande tanken med en sådan vändning är att monoteismen inte bara marginaliserat andra kosmologier, utan också varit grundläggande för kapitalismens dogmer om vinst och tillväxt. Det vill säga den ordning som kräver ekonomisk ojämlikhet och som satt mänskligheten i ett ekologiskt katastroftillstånd. Redan det historiska avantgardet tog ju ofta spjärn mot en värld bortom monoteismen i sin civilisationskritik, men i vår tid har det blivit tydligt att dessa försök knappast hindrat eller ens bromsat utvecklingen mot kris och kollaps.
När nu väl mängder av konstnärer med urfolksstatus tar plats i de nationella konstinstitutionerna kommer det ofta med orimliga förväntningar. Antingen förväntas man representera sin minoritet och samtidigt någon sorts lösning på den kapitalistiska människans självdestruktivitet. Eller så förväntas man bryta mot både föreställningar om vad man representerar och den egna traditionen. Med sylvassa stygn lyckas Britta Marakatt-Labba ta sig ur denna representationskritiska rävsax. Det gör hon med en konst som vänder sig både inåt mot en samisk kamp och utåt mot en gemensam värld, samtidigt. Tänk att luften kan kännas så frisk på ett nationalmuseum? Låt fjällen leva!
