Videovarelser med eget liv
Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-09-22
Camilla Hammarström upplever en kör av röster på Magasin III
Man möts av en kakofoni av talande ansikten. Vädjande, viskande, uppbragta eller skrattande. Det är som när man söker efter en kanal på radion och diverse frekvenser krockar och överlappar varandra. Det är en enda ljudskulptur av interfererande röster. Den amerikanske konstnären Tony Oursler är en pionjär inom videomediet, han befriade det från den platta fyrkantiga skärmen när han började projicera bilder på tredimensionella objekt.
På Magasin III visas bland annat den första av hans ikoniska skulpturer som är ett slags monsteransikten. Caricature består av bara ögon och en mun som talar barnspråk med betraktaren. Man blir på en gång lockad och illa berörd av denna tredimensionella varelse. Med sina stora vädjande ögon blir den till ett interaktivt gosedjur; en spegling av vårt förhållande till de massmedier som sköljer infantiliserande budskap över oss.
Tony Oursler intresserar sig även för olika former av utsändningar, hur de färdas i luftrummet och landar i mottagande apparater. I ett verk som Frequency Spectrum är det i form av två rektangulära skulpturer. Den ena har skapats utifrån den grafiska representationen av frekvensspektrum inom radiotekniken: block i olika färger. På den andra projiceras en mängd talande ansikten som tillsammans bildar en kör som talar om ”the hum”, de lågfrekventa ljud som uppstår på olika platser och som inte har någon förklaring. Kanske är det ljudvågor som stöter samman. En mer fantasieggande tolkning är att de är ett slags spökljud från en annan dimension.
Tony Oursler får en att tänka i de banorna, det är någonting kusligt över hans videoskulpturer. De är en form av människoskapade beläten som fått eget liv. Särskilt de dockor av tyg han gjorde under nittiotalet vars otympliga huvuden har projicerade ansikten på sig. Ansikten som pladdrar okontrollerat, skäller på betraktaren, gråter eller skrattar. Effekten är överrumplande och gripande.
Det är som om ansiktena inkarnerats i kroppar där de är fångade mot sin vilja. Här är dockorna arrangerade i en enda installation, vilket gör att de talar i munnen på varandra så att det inte går att höra vad var och en av dem säger. Det är lite synd, jag hade velat möta dem var för sig. Men avsikten är nog att hela utställningen ska vara en kör av röster som går i varandra.
Intresset för ansikten och teknik har lett Oursler in på ett undersökande av den digitala metoden för ansiktsigenkänning som utvecklats på senare år. Här projiceras ansikten på stora paneler där olika linjer och punkter för ansiktsigenkänning är angivna. En del av panelerna har i stället för projektioner infällda monitorer för ögon och munnar. Det är väldigt tekniskt avancerat. Mängder av utseenden har digitaliserats, algoritmerna för igenkänning är som dekorativa ansiktsmålningar eller ett kontrollerande raster som lagts över den unikt levande människan. Varje ansikte är inskrivet i ett system, samtidigt undflyr det med sina egenheter varje form av kategorisering.
Dessa nya verk engagerar inte på samma sätt, det känns som om konstnären förlorat sig i tekniken. Det jag bär med mig från utställningen är i stället dockskulpturerna, deras existentiella utsatthet har bitit sig fast som ett märke i hjärtat.
