Svartkonsten bakom tårtan

Ulrika Stahre

Makode Lindes trixande med invanda föreställningar inspirerar

När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth häromsistens skar sig en bit tårta utlöstes inte bara ett performanceskrik från konstnären. Många andra skrik blev det. Krav på kulturministerns avgång, JO-anmälan respektive bombhot mot Moderna museet, tiotusentals delningar och kommentarer på sociala medier. Konstnären Makode Linde fick ett publikt genombrott och galleristen Jonas Kleerup var snabbt ute att ordna en retrospektiv som måste vara konsthistoriens kortaste.

Men det är roligt att se en konstnär presenteras med lite större bredd än bara det senaste årets produktion. Hans anammande och parodierande av blackface – de överdrivna stereotypa karikatyrer som använts rasistiskt mot svarta, som länge hängde kvar till exempel på Fazers lakrits – har delvis varit bekanta tidigare och var ju också den idé tårtan byggde på.

I gallerirummet exploderar blackface i olika utföranden under titeln Afromantics: små skulpturer, kungatallrikar, litografier. Linde arbetar med appropriering, att med olika tillägg göra bildhistorien till sin. Venus av Milo med ett jättelikt leende och kolsvart kropp är kanske den tydligaste, men Linde rasifierar också de klassiska flygolycksinfobladen och ritar in massor av svarta kroppar på sneakers.

Slavskeppen är en historisk startpunkt för en visuell kamp mot en hemmablind vit värld. Klichébilder är inte i sig per automatik frigörande – man behöver bara titta på antisemitiska och islamofoba teckningar för att förstå det – men att Makode Linde skulle arbeta med någon annan utgångspunkt än antirasism är helt uteslutet.

Hans oavbrutna trixande med invanda föreställningar är inspirerande. Frågan är när och på vilket sätt det blir humoristiskt. Om det alls är det. Skrattet fastnar hur som helst någonstans på vägen mellan förvåning och upprördhet.

KONST

Makode Linde Retrospektiv

Jonas Kleerup Galleri showroom, till och med 3 juni