Ikonen Vaginal Davis erövrar allt i sin väg

Ett magnifikt och lekfullt konstnärskap att till sig

Donia Saleh

helskärm

En stor skulptur av en ådrig penis ligger nedbäddad i en säng som långsamt snurrar på ett podium i mitten av ett rosa, ”flickigt”, tonårsrum inne på Moderna Museet. Urklipp på ikoner hänger ovanför sängen; Ethel Waters, Greta Garbo, David Beckham, men även bilder på män i en trekant, brev till konstnären, arkivbilder från performanceakter med konstnärskollektivet CHEAP och inte minst bilder på Vaginal Davis herself, i olika alter egon, med olika utstyrslar.

I utställningen ”Magnifik produkt” på Moderna museet är det där rosa tonårsrummet ett rum för kraftsamling. Men också en inblick i Vaginal Davis himmelrike; den utopi som hon skapat på jorden. Det här är den radikala njutningens poetik. Utanför rummet finns hennes egna bibliotek samlat, där böcker som Audre Lordes ”Den svarta enhörningen”, skådisen Liz Renays bok ”How to attract men” (otroligt omslag) och urklipp från Davis egen blogg finns med.

Under sommaren tar Vaginal Davis över Stockholm, åtminstone på fyra olika konstinstitutioner i staden som nu ställer ut olika delar av hennes konstnärskap i retrospektiv (i höst följer ytterligare två). Hon är punkaren från LA som sedan 20 år tillbaka är bosatt i Berlin, hon är drag-terroristen och skådisen, punkbandsmedlemmen och skvallerbyttan, poeten och artisten. Ja, säg mig vad hon inte är.

Att den tidiga punkscenen i LA, som Davis var en del av, var kvinnligt dominerad, queer och en scen för minoriteter, överraskar mig. Samtidigt känns det som en självklarhet i själva utställningen, att hon står mellan olika scener och sfärer och har skapat en ny scen, där allt kan rymmas. För visst hade också punkscenen och gayscenen sina begränsningar, inte minst under 70-talet, i alla fall för någon som drömde större, spretigare och ville mer.

I rummet intill tonårsrummet pågår filmer från 80- och 90-talen som Davis medverkar i och själv har skapat. De visas inuti en kartong-konstruerad biograf, som ska likna ”Cinerama Dome” på Sunset Boulevard i Hollywood. Just den imponerar inte på mig, det liknar en dockteaterkonstruktion som saknar omtanke. Men så länge jag står inuti den, så är jag glad.

I ”That fertile feeling” (1983) leker Davis med föreställningar om kvinnlighet, om fertilitetens helighet. I en annan film står hon på scen med sitt band ”¡Cholita!” med bandmedlemmarna Alice Bag, Fertile La Toyah Jackson och Michele Mills, och framträder som en av alla roller; tonårstjejen, som inte kan sjunga men ändå sjunger; ”I’m not a puta, I’m a princess”.

I filmen ”The white to be angry” från 1999, filmas sydstatskillarna som bejakar sin största farhåga, det vill säga sexualiteten bortom heterosexualiteten. Och i filmen ”The last club sucker” från samma år går Davis ut på klubb, på vad man kan kalla för ett slags fältstudiearbete. Hon tar sig fram till de svettiga killarna, ger dem komplimanger, rufsar till håret, drar ner gylfen på dem, och så vidare.

Hennes konstnärliga praktiker, de undersökningar hon gör, är alltid sprungna ur lusten, allra sist plikten. Det är så hon träder över gränser och rum och erövrar det hon tar sig an. Radikaliteten består i att ta rummet i anspråk på sitt sätt; genom sina begär, genom njutningen, och att träda in och ut genom olika subjekt. Hon skapar nya former av rumslighet och sammanhang, nya platser att finnas till på.

Så när jag då kommer fram till det rosa rummet, där penisen snurrar, börjar jag skratta. För att det är kul, ja, men det är också ett skratt av rördhet. Att även det rosa flickrummet är hennes, där den stora penisen ligger och vilar.

helskärm

Efter flytten till Berlin från LA kom hennes konstnärskap alltmer att ingå i konstnärskollektivet CHEAP som bland annat arbetar med performance, videokonst och installationer och säger sig kombinera teori med njutning, i allt de gör. På Accelerator pågår utställningen ”Choose mutation”.

Här hänger stora, svartvita porträtt från de fester och tillställningar som kollektivet anordnade under 00-talet, som fotografen Anette Frick fotograferat. De är hela tiden i rörelse, iklädda ingenting eller allt; svulstiga pälsiga masker, stora smycken och bröllopsklänningar.

Längre in i rummet visas en film som spelas upp på en sorts anslagstavla, samtidigt som anslagstavlans yta, emellanåt, öppnar sig genom jalusierna, där ljuset silas ut till andra sidan rummet. Utställningens titel, men även filmen, är inspirerad av författaren och filosofen Paul B. Preciados artikel ”Learning from the virus” (Artforum, juni 2020). Det är en film som, genom reklamens logotyper, aktualiserar frågan om mutation, smitta och immunitet. Genom satiriska inslag, propagandaliknande slagord, där gränsen mellan poppig reklamestetik blandas ut med paranoida och, inte minst, fascistoida idéer, skapas en dystopisk bild av verkligheten, genom mutationen och immuniteten som idé.

”What we understand to be immunity is constructed through social and political criteria that produce sovereignty or exclusion, protection or stigmatization, life or death”, skiver Preciado i artikeln från 2020, inspirerad av Foucaults teori om kroppen som centralt objekt att utöva politisk makt och kontroll över. Det går att förstå genom aids-krisen, covid 19-pandemin och nationalismens idéer. Tanken på ”den andra” som muterande objekt, som bär smittan och sprider den och därför måste isoleras.

Filmen ger ännu en klangbotten till Vaginal Davis konst – kroppen är en utgångspunkt för de olika subjektiviteter hon utövar sin magnifika, brokiga och underbart lekfulla konstnärskap genom.

Att konstinstutionerna nu hittat sätt att samarbeta för att få hit Vaginal Davis, är inte helt förvånande, egentligen. Det är välkommet. Men det är samtidigt något typiskt, att den som jobbat DIY i så många år, presenteras i en retrospektiv utställning, på stora institutioner, just nu. Det retrospektiva arkiverar i sig, pekar på en dåtid som nutiden inte behöver beblandas med. Så kanske säger det något om institutionernas beröringsskräck för den som inte manglat sitt konstnärskap genom dem.