Chris Marker – filmare med koll på samtiden
Publicerad 2014-06-18
Digitalkonstens pionjär hyllas med utställning
Det är svårt att skriva om människan som egentligen hette något annat än Chris Marker utan att börja låta som hans impressario. Fransmannens hisnande cv inleds med motståndsarbete i Paris under andra världskriget och avslutas med en video för rockbandet Damon and Naomi 2012. Där emellan skapade han under en handfull pseudonymer ett sextiotal filmer och nästan lika många böcker; han reste över hela världen, publicerade journalistik, ställde ut fotografi och var en av den digitala konstens pionjärer.
Men mest känd är Marker som grundare av genren essäfilm och för epokgörande verk i gränslandet mellan dokumentär-, spel- och konstfilm. Mästerverket La jetée (Terrassen) från 1962 är en välavvägd, vacker och andlöst spännande science fiction-berättelse som nästan uteslutande består av stillbild och som inspirerat både James Camerons Terminator-filmer och Terry Gilliams De 12 apornas armé.
När hans gärning nu sammanfattas på Whitechapel Gallery i London visas en stor mängd verk, inklusive en tidigare okänd version av just La jetée, vilket så klart är manna för Chris Marker-nördarna. Men det som framför allt lämnar avtryck är hans absoluta gehör för samtiden - både sin egen och vår. Precis som vårt stökiga 2010-tal blandade Chris Marker högt och lågt, komiskt och tragiskt, slott och koja. I utställningslokalen dyker grovt tecknade katten Guillaume-en-Egypte (ett av konstnärens alter egon) upp bland allvarsamma svartvita fotografier och sirlig essäistik.
Marker intresserade sig dessutom för ett av vår tids starkaste samhällsfenomen: aktivismen. Hans fotografiska verk dokumenterar 1900-talets rebeller, revolutionärer och regimskiften. Och redan i hans tidiga resejournalistik är världen liten och likheten mellan människor mycket viktigare än skillnaderna, långt innan sådana idéer var gängse.
Dokumentären Les statues meurent aussi (Även statyerna dör) tog redan 1953 upp den i dag ofta debatterade frågan om kulturellt bemäktigande. Filmen går hårt åt den forna kolonialherren Frankrike som ställer ut stulna afrikanska artefakter på museum helt berövade sitt sammanhang. Men filmen är inte bara kritisk utan även ett perfekt motexempel: kunnig, respektfull, poetisk och helt befriad från exotism. Både kulturministern som skar i tårtan och popstjärnan Miley Cyrus som valde att twerka på scen skulle behöva se den.
Inte bara Markers värderingar var moderna - han anammade snabbt ny teknologi, ofta i nyskapande expansiva verk som cd-rom:en (jo då, en gång i tiden var detta dinosaurie-medium faktiskt nyskapande) Immemory (1997) där vi får en svindlande guidad tur till konstnärens minnen, referenser och intressen. Själv kallade han aldrig Immemory för en självbiografi men förmodligen är det så nära människan Chris Marker vi någonsin kommer att komma. I verkligheten gjorde han nämligen inga intervjuer och han syntes aldrig på bild. Fansen fick nöja sig med myter, som att han skulle vara född i Ulan Bator, i stället för hårda fakta om hans person.
Kollegan Alain Resnais kallade en gång Chris Marker ”en prototyp för 2000-talets människa” och nog hade han en poäng. En anonym enstöring som Marker hade förvisso varit en udda fågel i vår kroniskt twittrande samtid där alla publika personer förväntas kultivera sina personliga varumärken. Men förmodligen kunde den nästan abnormt kunnige, framsynte och produktive Marker resa så långt, skapa så mycket, och tänka så klokt just för att han visste att hantera modernitetens möjligheter på ett sätt som nästan inga av oss andra klarar. Han tackade ju ja till teknologin men lyckades motstå alla minuter i rampljuset.
