Spöket i maskinen

CLAES WAHLIN ser väloljad tysk dramatik

Marius von Mayenburgs dramer präglas av ett slags omöjlig fysik: mycket läcker in och nästan inget läcker ut. Vi bevittnar en dramatisk tryckkammare där komiken är den enda ventilen. Personerna kommer in på scenen med sina historier och konfrontationer uppstår.

Här är vardagen aldrig riktigt vardaglig, även om personerna vet precis vad de vill och dessutom besitter viljestyrka. På Teater Giljotin är scenrummet så vardagligt att klockan i fonden visar realtid. Men Walter ( Staffan Westerberg) vill allt annat i den våning à la tyskt 60-tal som han förskansat sig i än att vara i tiden. Julia ( Anna Wallander) har i uppdrag att ta hand om Walter som hemsamarit, men hon har dolda motiv.

Walters döda fru spökar i uppsättningen. Till skillnad från i manus går hon omkring på scenen, tar över en del av Walters repliker, som kanske är just så som hennes liv fortsätter i honom. Det finns ett barn också, Pauline, som han skyddat i hemlighet.

Richard Günthers iscensättning vilar precis i glappet mellan realism och mystik, här finns en musikalitet i scenrörelserna, som vore skådespelarna tre soloinstrument på jakt efter en trio. Emellanåt nuddar de varandra, men oftast har de sina egna ackord att följa, vilka från salongens perspektiv bildar en säregen harmoni.

Att se Staffan Westerberg i en annan roll än den han själv odlat är på tiden, även om han inledningsvis har att kämpa mot förväntningar. Monica Stenbeck muttrar livfullt som död, Anna Wallander har hittat en säker balans mellan någon som vet exakt vad hon gör och någon som inte har en aning.

Snyggt är också samspelet på Östgötateatern i Linköping, där Mayenburgs Den fule spelas, en elegant komedi med anor från commedia dell’arte. Sju roller och fyra skådespelare i snarlika konstellationer undersöker samtidens värdesystem: pengar, skönhet och identitet. Vad ger vad? Och vad kostar det? Vem är det då som blir över?

Allt är här utbytbart, även rollerna, där Marika Strands tre Fanny, Willy Boholms två Scheffler och Sven Angleflods två Karlmann kretsar kring den först fule, senare alltför vackre Lette. Det är som ett urverk med för många visare, men som hålls snyggt i styr av regissör Stina Ancker. Och trots att allt rasar samman i slutet tickar fortfarande urverket, som om världens undergång bara drabbade människan.

Claes Wahlin