Kabaré Reinfeldt

helskärm

Jag tror inte Fredrik Reinfeldt blir särskilt förtjust över sig själv som han framstår på Orionteaterns scen. ”Bildsättningen”, som han så ofta åberopar i Anita Kratz omsorgsfulla biografi, är lite skev och folk kan ju få fel uppfattning. Som att han inte bryr sig om vissa saker, eller att han är, ja, en smula tråkig.

Det är inte lätt att vara seriös i dagens Sverige och möjligen måste man någon gång göra ett val. Att pianisten Bjarne Löwdin samsas på scenen med Johan Rabaeus väcker frågan om inte Reinfeldt själv en gång, i ett förbiilande ögonblick, vacklade mellan att underhålla och göra karriär som politiker.

Han spelade nämligen lite revy på 80-talet i Täby, och då ska vi minnas att Cocosteatern i Näsby Park, Täby, huserade komikerbegåvningar som Peter Dalle, Ulf Larsson och Pontus Enhörning. Men Fredrik var, så vitt jag vet, inte med just där, i varje fall inte på scenen. Han valde i stället Muf-möten.

Så när Rabaeus tar mikrofonen och inlevelsefullt sjunger sånger av Paolo Conte till Löwdins engagerade ackompanjemang ser vi kanske Fredriks stympade liv, allt det som fick ratas till förmån för att bygga det som skulle bli det nya arbetarpartiet (alltså inte arbetarepartiet, det bortredigerade sosse-e:et är Fredrik rätt stolt över).

Orionteaterns scen är ett dränerat stycke svensk natur, ett par spångar över torra buskar ur vilka ett antal förvirrade djur kikar fram. Med pedantiskt ordnat manus i mapp berättar Fredrik valda delar ur sitt liv, hans sinne för ordning och reda (städdille), bråket med Carl (Bildt), kompisar som Anders (Borg) eller om en fläkt av den fina världen i EU med Angela (Merkel).

Scenräven Johan Rabaeus lägger en rejäl dos ironi över texten, tempoförskjutningar, intonationer eller en utpräglad torrhet yxar fram en fyrkantig Fredrik utan försonande drag, möjligen väcks en smula sympati för allt det där som inte ryms hos Fredrik, allt det där som inte heller verkar få plats i hans politik, som kultur, konst eller teater.

’’Om jag älskade bokläsning’’, säger Fredrik i Kratz bok, ett av de få tillfällen som kultur över huvud taget nämns. På detta om byggs i dag en hel kulturpolitik av detta bedårande barn av sin tid, en tid som snart inte längre minns att det var Karl Gerhard som sjöng de orden.

Claes Wahlin