Så vackert om den sjuka folkhälsan

helskärm

Det går ett märkligt stråk av depression över Stockholms scener just nu. På Elverket krälar skadskjutna människor, på jakt efter den ömhet de är värda, malda till mos av amfetamin, sexuellt tvång och lägerminnen. På Dramatens Lilla scen hackas ett äktenskap präglat av mordförsök och alkoholism i bitar och i helgen hade Brunnsgatan Fyra premiär för Gå genom ett berg. Det är Niklas Rådström som bestämt sig för att försöka göra teater av själva folkhälsoproblemen depression och självmord, två välfärdspester bollade mellan så olika vårdideologier att de drabbade ofta lämnas ensamma med stenberget i bröstet.

Under ett draperi av himmelsblå repsnaror berättar de prydligt grå Peter Oskarson och Kajsa Reinhardt stillsamt och sakligt, sådär som man berättar på Insidan i DN. Om maken i fosterställning täckt av kall svett, om panikattackens dramaturgi och lugnet efter 25 stesolid i magen också mitt i vardagsmardrömmen. Så dyker Orfeus upp, skuldtyngd över sin Eurydike. Besvikelsen över att inte kunna lura döden, att inte orka hålla någon i handen och leda henne hela vägen upp ur dödsriket, blir till en de anhörigas klagosång, som faktiskt är mycket vacker men gräsligt sorglig teater.

Men i jämförelse måste spädbarnsdepression väl ändå vara ett av de dystraste uppslagsorden i boken. Hur visar man upp ett så hemlighetsfullt tillstånd på scenen? Hur få fram innebörden av en liten pilt som aldrig kramats av sin själssjuka mamma? En gosse som blivit så snäll att om han sattes på en stol på morgonen satt han kvar tills man tog dän honom till middagen.

Det är pjäsen Kärleksköparen - Fröding naked som undrar det. En tanke om diktarens tidigaste självförakt så djupt inbränt att han aldrig lät sig bli älskad eller någonsin släppa taget om flaskan. Agneta Elers-Jarleman svarar med att testa att göra små dockor av Gustaf. Tre stycken halvmeterhöga, porslinsstela små varelser, oförmögna att röra sig själva.

Två väldiga isblå ögon av glas, en nacke utan styrsel och små nervöst trippande gipsfötter blir som i ett trollslag en alltför tyst bebis, en ohyggligt osäker femåring eller en tafatt alkoholiserad 33-åring på hospital. Och runt dessa rent grymt vemodiga dockor frustar och pustar Ole Forsbergs utlevande depressive vilde i grismask och tvångströja, vrångbilden och älsklingsbilden av Frödings vuxna diktarjag. En ångestriden man som bara vågat närhet med fnask och försökt begå självmord med en penna sammanfattar känslan sålunda: ”Jag är en grop av utbränt kol av innebrända lustar.”

”Det du är är du och du duger inte”, ekar det deppigt från Brunnsgatan.

Jenny Teleman