Dramatik borta i Vällingby

Den som jagar julklappar behöver inte leta längre. Gårdagens premiär på Stockholms stadsteater duger mycket väl. Där gnistrar stora scenen i julgrönt och rött och fonden skimrar i siden. Ensemblen sjunger opera, citerar dikter och brister ut i körsång för att till slut hamna i en vintersaga där snön faller så stilla och inget öga är torrt.

Ändå tänker Annika, Ann Petrén, skilja sig från Lennart Jähkels Torsten. Varför förstår man inte helt, men att han ska bli landshövding räcker förstås en bra bit. Hon flyttar från Vallentuna för att bli rektor i Vällingby, den svenska modellens gamla paradnummer vars logga bildar stommen i Ann Bonander-Loofts läckert fantasifulla scenografi.

Medlemmarna i Vallentunas villaägarförening spelar roll här, liksom frågan om dagordning eller brist på dylik. Och vem är egentligen far till barnen? Och är det, som Åsa Perssons lyhörda Anna Klara säger, direkt farligt att inte känna solidaritet med sina föräldrar?

Kristina Lugn har nog kommit dit i sitt författarskap att hon tillåter sig att mena det. Att det finns omgivningar vi inte kan fly ifrån. Att försoning, även mellan mor och dotter, är en förutsättning för att kunna gå vidare. Då närmar vi oss slutet på hennes bästa, ja, mognaste pjäs till dato.

Med suverän säkerhet rör hon sig i språket utan att fastna i något bestämt tilltal. Samtidigt som vi i salongen hela tiden känner oss direkt tilltalade.

Kanske finns det ett liv där borta i Vällingby. Men säkert finns det en ny genre i svensk dramatik: Kristina Lugns.

En regissör som bättre än Åsa Kalmér kan matcha textens balanskonst är svår att föreställa sig. Här begår hon ett storverk av intelligent uppfinningsrikedom.

Och i spetsen för en lyhörd och samspelt ensemble står det magnifika paret Ann Petrén och Lennart Jähkel.

Då är det bara att tillönska alla en riktigt god jul!

Teater

Tove Ellefsen Lysander