Monoton politisk historia
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-30
I 160 år har han gått där, släpat särken efter sig och skrämt slag på både fattiga och rika. Kommunismens spöke, med makt att skaka om ett svenskt riksdagsparti ända in på 2000-talet. Kommunism, ett skämmigt ord – så läskigt att vi inte vågar rota i varför det skrämmer oss.
Det skulle kunna vara annorlunda. Under de första tio minuterna av Tribunalens och Galeasens samproducerade scenversion av Det kommunistiska manifestet sitter jag nästan och hoppar av förtjusning över det briljanta i hela projektet. Tänk att ta Marx och Engels manifest från 1848 som utgångspunkt för att utan pardon åt något håll sparka upp alla garderobsdörrar, slita ut alla skramlande skelett och ge en alldeles egen bild av vad kommunismen varit, är och skulle kunna bli. Men sedan följer tre timmar och tjugo minuter till. Timmar då ensemble och regissör låter tillfället rinna sig ur händerna.
Efter den lysande prologen, då det statliga påbjudna kravet på gymnasielevers förmåga till ”historisk empati” får sig några skojiga kängor, inleds framförandet av själva manifestet. Ett reciterande som före paus ges massteaterns form med talkörer, sångpartier och dansande arbetare. Efter paus kopplas David från Bolivia in, men internetförbindelsen fungerar extremt dåligt och han blir som en slags installation över kommunikationssamhällets skenbara öppenhet med sin pixliga bild och knastriga röst.
Men texten matas på och i publiken bubblar det av upprörda känslor, perplexa gapskratt blandas med missnöjda rop, jag tycker mest att det är sövande. Trots att själva texten i glimtar framträder som knivskarpt formulerade inlägg i den dagsaktuella debatten, och trots att det finns sådant som fascinerar också i själva uppsättningen, som vilken suggestiv stämning man kan frambringa med lite musik till 160 år gammal teori, så tar monotonin över. Den öppnar inga nya dörrar mot gamla sanningar och gör inte konst av politisk historia. Spöket gömmer sig fortfarande.
Jenny Aschenbrenner
