Inget hopp. Inga grodor.

MARIO GRUT om Landet - en svartsynt bild av ett land fritt från idyll

Det låter fridfullt och idylliskt. Landet. Ett ställe för kor och lövgrodor.

Så inte här. Där pjäsens Richard kommer hem en kväll till sitt hus på landet med en främmande kvinna han säger sig ha hittat medvetslös vid vägen. Hans hustru Corinne verkar inte trakterad. Och inte ska hon få skäl att vara det.

Fort växer nämligen historien till ett absurt ödesdrama där mörkret inte avslöjar gränser mellan offer och hjälpare. De underlägsna och de överlägsna. I sista hand förtryckare och förtryckta.

Som pjäsmönster må det vara stor sak för alla som siktar in sig på ett litterärt Nobelpris. Men under 40 år har jag sett nog Pinter för att bli trött på dessa mystiskt judeo-kristna straffschabloner (och någon gång sakna Jean Genets gudlösa barockaltare över liknande herre-slav-tema).

Men det väl förberedda Tribunalen gör förstås en effektiv uppvisning av sin postpinterska sånt-är-livet-pjäs.

I askgrå dekor ( Rühle) och med ödesmättad musik ( Feiler) levereras pjäsens isiga ljusglimtar och bibelsvarta rädslor av en tremänning i tveklösa och provokativa rollspel.

Med sin otydliga person lockar den främmande ( Grandin) till giftiga relationssamtal mellan en misstänksam Corinne ( Röhl) och en undflyende Richard ( Dahl). Och självklart lutar alla problem mot katastrof.

Men frågor som ens antyder något svar i sikte är inte sådant som hör till den här sortens pjäser.

Brecht ställde problem och bad oss lösa dem. Crimp visar på problem och antyder att de inte går att lösa.

Det görs språkligt energiskt och med en härligt fantasifull regi ( Ringler). Svartsynen inuti orden får sen sväljas så gott det går. Liksom bilden av vår hopplösa dröm om det goda livet. Fördragsamhet att bygga på finns här heller inget av.

Och förstås inget av lantlivets behag (i vilken pessimism fraterniserar kor och grodor?).

Teater

Mario Grut (kultur@aftonbladet.se)