Ömhetstörst i helvetet

Dante hade ingen humor. Nu var varken hans helvete eller himmelska paradis något att skratta åt, men i Peter Birros helvete på Elverket finns det i alla fall en scen som borde kvala in bland säsongens roligaste: den där författaren Samuel ( Börje Ahlstedt) samtalar med tv-chefen ( Johan Lindell). Det är en sanslös (och förmodligen självbiografisk) satir över SVT Drama där tv-chefen utan vare sig skam eller ryggrad förklarar för författaren att hela tv-huset är en bordell där alla är köpta och ingen är märkvärdigare än ett riskorn, utom chefen då.

Det finns några sådana ögonblick i Den ömhet jag är värd, scener där text, regi och skådespeleri smälter samman till små lyckostunder. Men lyckan är annars det som saknas i denna moderna helvetesskildring, en pjäs som i allt utom längd ligger nära Lars Noréns Personkrets 3:1 med sina knarkare, våldsmakare och en och annan nazist.

Jens Sethzmans institutionsvita scenrum är alltså en krets i det helvete vi gärna efter Dante visualiserar. Från taket faller emellanåt askflagor från de övre kretsarna och ensemblen befinner sig hela tiden instängda, liksom skräpar längs väggarna i väntan på att deras historia ska återupptas.

Pjäsen klipper mellan de olika personernas öden, ofta tangerar de varandra, och temat på den berövade ömheten inleds med Samuels erfarenheter från Auschwitz, där han som pojke ser sin mor skjutas. Jag antar att pjäsens grundsats är att alla är värda ömhet, men i det helvete som är dagens är den få förunnad. Följaktligen skildras ömhetens frånsida, den individuella ondskan och hur denna tar över så att varje ömhetsförsök blir en grymhet.

Utan insatser som Ola Rapaces desperate, ständigt knarksugne Rolf, hans drogberoende flickvän Sanna i Livia Millhagens starkt närvarande gestalt eller Rebecca Viitalas expressiva Nancy, förortsflickan som låter sig luras in i Stockholms klubbvärld av Sebastian ( Per Burell), hade de flesta av pjäsens personer fastnat i de klichéer de i texten är.

Och lite sentimentalitet kan Birro inte motstå: Sanna som låter lägga in sig på en avgiftningsklinik för att få tillbaka sitt barn och tonerna från Bachs Matteuspassionen som bildar musikaliskt ridåfall.

Claes Wahlin