Nytänkande politisk satir blir snarare ljummen fars

Opera inrangeras självfallet under begreppet kultur och är därmed naturligtvis också ständigt utsatt för kulturpolitik. Och det har operan stillatigande funnit sig i. Men att vara stillatigande är speciellt för operagenren ett extremt onaturligt tillstånd, och till slut har man nu tagit ton och sjunger ut om sakernas tillstånd.

Tonsättaren Fredrik Österling har tillsammans med librettisten Magnus Hedman skapat en alldeles ny musikdramatisk genre, som de kallar kulturpolitisk operett. Revy vore ett bättre valt ord än operett, men vad det handlar om är främst att med operans egna medel visa upp den kulturpolitiska världens alla floskulösa avarter i skrattspegel. Det har man lyckats med, och det skrattas ofta och gott bland publiken i bröllopssalen på Vadstena slott.

Handlingen är på gränsen till obefintlig, en nytillsatt kulturminister träffar i rasande fart en rad medarbetare och andra representanter för kulturlivet. Humorn finns framför allt i Hedmans spirituella text, späckad med en fenomenal mängd välfunna kulturpolitiska floskler och klichéer. Min kulturpolitiska favoritidioti är ett direkt­citat från den nya kulturutredningen: Innebörden av konstnärlig kvalitet har hittills inte kunnat preciseras.

Åt de sex sångarna och tio musikerna har Österling skapat en finurlig, varierad musik, som är som allra roligast, när han leker med Mozart och Puccini. Något av en höjdpunkt är nyliberalen Gürs parafras på Leporellos katalogaria, som utmynnar i ett emfatiskt upprepat Låt allt statligt bli privat!, som passar kusligt bra att sjungas till motsvarande ställe hos Mozart.

Texten häcklar alltså friskt med all tänkbar kulturpolitisk tanketorftighet, men ändå blir resultatet en ganska för att inte säga alltför godmodig satir. Porträttet av den hjälplösa kulturministern är inte värst elakt, och efter föreställningen kunde den äkta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth ses glatt krama om sitt sceniska alter ego Ulrika Tenstam.

Lennart Bromander