Fula grepp i milt mörker
Mikaela Blomqvist ser ”Den fule” på Folkteatern i Göteborg
Publicerad 2017-11-29
Till de mer bisarra dokusåpor som gjorts hör amerikanska The Swan som visades på TV3 under tidigt 2000-tal. Seriens namn var lånat från H C Andersens saga och de fula ankungarna utgjordes av ovanligt fula kvinnor som plastikopererades till oigenkännlighet för att därefter kunna ställa upp mot varandra i en skönhetstävling. I den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs pjäs Den fule från 2007, som nu sätts upp för tredje gången på en svensk scen, händer något liknande.
Till den rent utseendemässiga konkurrensen har Mayenburg lagt den karriärmässiga. Pjäsens huvudperson Lette (Benjamin Moliner) förbjuds på grund av sin fruktansvärda fulhet att presentera den stickkontakt han uppfunnit. I stället bestämmer chefen att Lettes assistent Kalmann ska skickas till den underbara konferensen i Schweiz. Lette vägrar acceptera nederlaget och opererar om hela ansiktet. I en grym spegling blir nu plötsligt Kalmann för ful för att framträda offentligt, vilket å andra sidan ger honom tid att förbättra Lettes uppfinning.
Till Mayenburgs absurda och bagatellartade pjäs har regissör Nora Nilsson lagt ett spel byggt på tröttsamma överdrifter. Som ett slags parodi på själva farsen spiller de fyra på scen ständigt vatten på sig själva, på varandra och på golvet som utgörs av alltmer nedstänkt och söndertrasat brunt papper. Jenny Nordbergs scenografi och kostym har lånat estetiken från tidigt 80-tal och accentuerar det vardagligt fula i form av byxor och kjolar med urringning över rumpan.
Allvaret är helt förpassat till en stor bildskärm från vilken Lettes inzoomade ansikte trött och sårat blickar ut över publiken föreställningen igenom.
I denna deprimerande omgivning blir påståendet om Lettes fulhet förstås ännu grövre.
I världen på scen dominerar ytan, publiken förväntas däremot kunna se bortom den. Pelle Grytt, Dasha Nikifovora och Dejmis Rustom Bustos skiftar mellan olika roller, ibland inom samma scen, utan några utseendeförändringar. Även den fule ser likadan ut före och efter operation. I stället är det kroppshållning, rösten och beteendet som förbyts hos Moliner när den tidigare uppfinnaren alltmer börjar likna en gigolo.
Händelseutvecklingen i pjäsen framstår förstås som otrolig och än mer så i Nilssons händer men frågan är varför? Jämte den faktiska verkligheten faller Mayburges milda mörker och långt drivna tankeexperiment egentligen ganska platt.
