Fyllebråk utan twist
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-19
Edward Albees Vem är rädd för Virgina Woolf? från 1962, den perverterade passionshistorien mellan rektorsdottern Martha och universitetsläraren George en särskilt indränkt natt i deras spritångande liv, är möjligen den elakaste gamla giftspindel till pjäs som någonsin skrivits.
Och poängen med de psykologiska rävspel de bägge för med ett ungt par de bjudit hem, är ju att åsamkande av smärta är vägen mot förlösning och gryning. Ingen kan backa ur tortyren, alltså ingen förlösning. Helt vanlig sadomasochism, eller kanske bara det som George lugnande hävdar: ”Vi motionerar det som finns kvar av vår själsförmögenhet”.
Här är det den genialt torrhuggande Dan Ekborg som tar upp kampen med Pia Johanssons rullande höfter i det gemensamma blodröda vardagsrummet, men de har fått bekymmer. Skådespelarparen hittar obehagligt nog bara då och då den där självbespeglande, glashårda galghumorn som gör fyllebråket till regisserad dödslek. Det är helt fatalt, för ser man inte de bägges konstanta bistra hånleenden åt sin egen plågsamma ritual, låter ju alla dessa framspottade provaktioner och elakheter mest som ytterligare en kvälls otroligt tjuriga grälsjuka. Hemsk för de inblandade men faktiskt rätt långtråkig att lyssna på.
Ibland hittar, oftast Ekborg, ut ur de berusade rallarsvingarna tillbaks in i den förtvivlades livsfarliga cynism, och då är man med igen och leker läskiga grejer. Möjligen är det en medveten regitanke att göra kvällen på något vis lite mer verklighetstroget igenkännbar, begripligt tragisk.
För slutscenen presenterar nämligen en helt schyst och acceptabel förklaring till Georges och Marthas stora smärta.
Så blev det socialrealism av det vildögda vansinnet.
Mycket märkligt och högst deprimerande.
Jenny Teleman
