Det är ju rena teatern
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-22
CLAES WAHLIN i ett ordregn
Från publikraderna hörs spridda repliker som vandrar mellan rösterna, välkända rader som ’’Äntligen stod prästen i predikstolen’’ identifierar källan, men ingen skådespelare syns, scenen är svart och tom förutom några bord och stolar. I spegelfonden ser publiken bara sig själv, som om det är vi som är pjäsen.
Så smyger de fram, sex skådespelare som bär några lampor, en borrmaskin, stora pappdockor av ikoner som Selma själv eller Ingmar Bergman, John Lennon och Jim Morrison. Det verkar långt från foajéns filmvisning av Stillers stumfilm av Gösta Berlings saga. Frågan är dock, efter att föreställningen har avslutats i regn och blöta manussidor, om avståndet mellan Stillers teatraliska saga och Lagerlöfs är så mycket större än det mellan regissören Anders Paulins version och Lagerlöfs roman.
En viss förvirring må uppstå inledningsvis, romanens alla berättelser som inleds och sedan övergår i olika, till synes improviserade koreografier eller gestaltas med minsta möjliga rekvisita utan konventionella uttryck. Därtill infogade citat av postmoderna tänkare som Deleuze eller Baudrillard. Men efter ett tag friläggs ett och annat mönster; förnedringen får fysiskt uttryck, som när Frida Röhl som den unga grevinnan rusar fram och tillbaka över scenen och dunkar kroppen i metallväggarna för att lida som Lagerlöfs grevinna när hon förgäves söker bli insläppt hos sina föräldrar efter balen.
Men det är inte verkligheten detta handlar om, inte heller romanen som verklighet. Snarare handlar det om teatern som verklighetsproblem. Ensemblen väljer konsekvent uttryck som inte kan relateras till någon igenkännbar verklighet. Lagerlöfs text finns där som avstamp, sedan tar teatern vid och gör något som inte liknar något annat.
Det är också en koncentrerat avslappnad ensemble som lekfullt undersöker teaterns uttrycksmöjligheter. Peter Viitanen, Lolo Elwin och Frida Röhl kan särskilt nämnas, men det är en kollektiv prestation, och när den blöta, rent befriande slutscenen glider fram till passande tonerna av Sound and Vision, så har vi helt enkelt fått en liten katalog över sådant som inte finns någon annanstans än på just teatern.
