Barnsoldaterna släpps inte fram

De liknar varandra, barnsoldaternas historier. Barnen hamnar hos en gerilla och upplever ett slags trygghet där. De får mat, sovplats och träffar inte minst de vuxna som ser dem som viktiga. När de så småningom får ett vapen i handen vill de så gärna vara till lags, och så hamnar de i en spiral av dödande, droger, kaos och disciplin. Efteråt vittnar de: Ishmael Beah i boken Lång väg hem som utspelar sig i Sierra Leone, eritreanska Senait G Mehari i omstridda Ett hjärta av eld, och China Keitetsi i Child soldier: fighting for my life, som nu blivit pjäs på Malmö stadsteaters minsta scen Studion.

Enaktaren är i mycket en bokuppläsning, som då och då tänder i dramatiserade scener. Susanne Karlsson berättar i rollen som China hur hon som åttaåring hamnar i Ugandas nuvarande president Musevenis gerilla National resistance army, avancerar och slutar sin karriär som livvakt åt en minister. Då är hon i 15-årsåldern. Barnsoldatkompisen Boxer fungerar som kommentator och bisittare. Han träder in och spelar olika personer. Magnus Schmitz gör mesta möjliga av den tacksamma multirollen: han tillför föreställningen humor, sorg och desperation bredvid Karlssons sammanbitna figur.

Som diskussionsunderlag fungerar föreställningen, som teater är den ganska stel. Det beror på regin. Marie Parker Shaw kunde gott ha hämtat mer inspiration från barnteaterns orubbliga förtroende för publikens föreställningsförmåga. Skådespelarna skulle nog inte tveka att kasta loss i den enkla scenografin, och verkligen visa oss de två barnen i?stället för att berätta om dem.

Malin Krutmeijer