Nora bor inte här längre
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-12
CLAES WAHLIN ser Ibsen i moderna kläder
Hur aktuellt är Noras dilemma i dag? Om vi försöker finna något litet mer komplicerat än att män fortfarande emellanåt intar en patroniserande hållning gentemot kvinnor, vad finns då kvar i Ett dockhem? Noras trångmål är ju nedsänkt i sin tid; att i dag lämna man, barn och den rymliga storstadsvåning som hon får göra på Dramaten, sätter inga juridiska eller moraliska lagar hinder för.
Detta är ett av flera skäl till att Dramatens uppsättning aldrig känns riktigt relevant. Att sedan Nora och Torvald trots ekonomiska svårigheter bebor en våning med minst fyra rum, har barnflicka (men ingen e-mejl), punkterar förvisso realismen. Men värre är att såväl Krogstads skuldkänsla som Helmers ära helt enkelt är föråldrade dygder.
Vem tror i dag att en advokat eller en bankchef besitter en oförvitlig moral?
Men det finns ett sammanhang där 1800-talets bibliskt kodifierade moral fortfarande lever: frikyrkan. Just därför lyckas Åsa Melldahl i Uppsala så mycket bättre, där Bengt Gomérs långsmala, sjuttiotalstrista källarplan också fungerar som församlingslokal (tänk Knutby). Musik anstruken av kristenhet spelas på stereon, en orgel och ett batteri står i ett hörn. Fula möbler och stillösa gardiner.
Medan många av Torvalds repliker på Dramaten får karaktären av att vara dåliga citat, så blir de i Uppsala uttalade med just det slags salvelse en frikyrkopastor vet att använda. Uppsala-Torvalds ( Henrik Norlén) sammanbrott i slutet blir följaktligen övertygande, hans ideologi rasar ju samman, medan Leonard Terfelt i samma roll på Dramaten verkar känna sig rätt obekväm i sin förlegade retorik och fåniga smeknamn på Nora.
På Dramaten är förvisso solistinsatserna snäppet bättre. Starkast lyser Anna Björk, vars Nora får bära föreställningen. Att gå från fnitterflicka till ung kvinna med bestämda åsikter, samtidigt som den senare redan från början anas där, är en gestaltning på högsta nivå. Julia Marko-Nord i Uppsala leker tonåring med gott resultat, hon har också en säkrare Torvald att spela mot. Det är också påtagligt hur Melldahl markerat relationerna mellan rollfigurerna med elegantare konturer, medan de på Dramaten sällan helt ut verkar nå varandra.
Även om den kungliga ensemblen är god, Nina Fex som den av livet märkta Fru Linde, Peter Engmans tillknäppte Rank, eller Magnus Roosmanns skumme Krogstad, så förblir tolkningen grund och alls inte förtjänt av de små blinkningar som görs till Bergmans berömda uppsättning 1989 (Rank i clownnäsa, Nora med silkesstrumpan). Ska man vara modern med Ibsen, måste man helt enkelt vara ultramodern.
