I stället för udd: Komedi

n n Michael Segerström i rollen som svensk dramatiks mest kända artillerikapten skapar förväntningar inför Skillinge teaters Dödsdansen. När Malmö Dramatiska (numera Malmö stadsteater) satte upp pjäsen för bara ett par månader sedan hoppade Dag Norgård modigt in två veckor före premiären, och åstadkom en bombastisk, men aningen nyansfattig kapten Edgar.

Segerström söker honom i ett helt annat register. Han lullar runt i brun kofta och terylenebyxor i fästningstornet där han och frun Alice framlever sina dagar. De ser med fasa tillbaka på sina tjugofem år tillsammans. När kusin Kurt kommer på besök blir han en katalysator för hatet och besvikelsen.

Dödsdansen är en pjäs full av möjligheter, men regissören Staffan Olzon väljer inga vinklar. Resultatet är en dramatisk uddlöshet, som i synnerhet Segerström kompenserar med att spela komedi. Hans tolkning har inte riktigt den tyngd i botten man kunde förvänta sig. Ändå dominerar han föreställningen. Rollen inbjuder till det – Edgar är en jubelnarcissist, storvulen, paranoid och rörande – men en skickligare balans i samspelet hade behövts.

Anders Granströms Kurt möter honom halvvägs som hukande, evangelisk smålänning. Katarina Zells Alice befinner sig däremot i en annan, allvarligare uppsättning och verkar förödande blek mellan de krumeluriga gubbarna. Det är långt till det vulkaniska. Av diskussionen om vad människor gör med varandra, och vems ansvar det är, blir rätt lite.

n n Men platsen, en trivsam lada, är spännande, och scenografen Marta Cicionesi tar vara på den. Projektioner på en genomskinlig duk i fonden möjliggör enkla växlingar mellan inne och ute – en fiskehamn som antyder att vi befinner oss just där vi faktiskt är, på Österlen. Sönderfallet gestaltas på höjden: trasiga tegelstenar drösar hårt i scengolvet, telegrafmeddelanden singlar från taket. En lång stege pekar ut himmelriket som enda flyktväg.

Malin Krutmeijer