Hamlet vägrar partaja

När man väl har sett ett antal uppsättningar av Hamlet är det svårt att veta vad en reducerad uppsättning egentligen lyckas bära med sig.

Kunskapen om karaktärer och sidohandlingar tenderar att fylla ut luckorna på scenen; Fortinbras genomresa mot Polen likaväl som Hamlets mer svårfångade filosofiska insikter.

I Linköping på Ung Scen Öst presenterar regissör Olof Hanson ett slags tredjedels Hamlet, på en timme och fyrtio minuter drar man igenom historien om den stackars prinsen. Fokus ligger på familjen. Claudius och Gertrude har bröllopsfest, till vilken publiken också inledningsvis är inbjuden. Alla får klättra över den upphöjda kvadratiska scenen för att hälsas välkomna av det glada värdparet.

Ofelia är servitris, Rosenkrantz och Gyldenstern anländer med golfklubbor och strax reses partytältet. Ett klassperspektiv framträder, nyrika uppkomlingar runt en Claudius som bär kilt, medan Hamlet likt en trulig tonåring skyggt håller sig i skymundan. Men efter att han mött sin faders vålnad, här en uteliggare, höjer han strax sin röst mot de sociala orättvisorna.

Den slutliga hämnden må förefalla en smula grundlös, men vägen dit är rytmisk och välspelad, inte minst Per-Johan Perssons rätt odräglige Claudius och Marika Holmströms försiktigt hemlighetsfulle Horatio.

Henrik Johansson växer vartefter in i titelrollen så pass att frånvaron av de elisabetanska grubblerierna knappt märks förrän det är försent.

Samtidigt är Hamlets scener med Ofelia (Linda Lönnerfeldt) små fullträffar i gestaltandet av deras egenartade förhållande.

Frågan är dock hur mycket av Shakespeare en publik obekant med pjäsen får ut. Filosofin är i princip borta, karaktärerna saknar oftast såväl övertygande bevekelsegrunder för sitt handlande, som den gåtfullhet som gör att vi kan känna igen dem utanför sitt fiktiva sammanhang. Tiden är väl ur led, men det visste ju redan Hamlet.

Teater

Claes Wahlin