Rätten att göra det fula

helskärm

Som det gjordes reklam för denna roman. På högstadiet, av alla stadier, höll varje år en förhoppningsfull, entusiastisk svensklärare upp en repig men nästan fullständig klassuppsättning av en skär pocket, Carl Jonas Love Almqvists eleganta lilla samhällsinlägg om romantikens villkor, Det går an från 1839. Det önskades så gärna att den skulle diskuteras efteråt men inte mer än tvåochenhalv sida av berättelsen om fri, vuxen samlevnad trängde igenom grubbelhärvan av verkliga väsentligheter som trasslade innanför fjortonårspermanenten. Minipiller eller vanliga? Och vad menade Jonte egentligen när han hånglade upp både Josefin och Sandra på Elins fest? Och sen brände upp Toves skor? Betydde det slut? Och blir det ingen flickvänsmulning på måndagslunchen för henne nu?

Förbi dessa svårlösta frågor gled alltså totalt obemärkt önskemålet om att reflektera över berättelsen om glasmästardottern Sara och underofficeren Albert som möts, företar en resa till Lidköping och där gör den oerhörda överenskommelsen att leva samman med enbart kärleken som band. Inget giftermål, inget själsligt eller ekonomiskt ägande. Bara två självständiga hjärtan i respektfull erotisk harmoni.

Borde man läst förstås.

Möjligen hade man lyft ett ögonlock inför denna Philip Zandéns elastiska, flirtiga och småsnuskiga sommarparksdramatisering. Där de unga tu i vispgräddsfluffiga linnekostymer med hjälp av ett skynke, fyra pinnar, hemmagjorda ljudeffekter och sidekicken Mërgrim från Kosovo – tjänare, narr och utsatt för den gode Alberts monumentala herremansdryghet – ger flamma och lättsinne åt klassuppsättningen.

Hanna Alströms och Ulf Stenbergs självmedvetet putande linnestjärtar påminner om att det är rätten att göra det fula det rör sig om, medan noggrant utsparade delar ur texten om alkoholistbarnet Saras fasa inför varje tanke på den stängda familjekretsen lämnats som bittermandel i sommartårtan.

Så ...

”Ojojoj”, ljuder det vinbeskänkt från grannbänkens fyra damer när Alberts välväxta underofficer dyker upp.

Men ...

”Äsch lyssna inte på oss, vi är bara några rätt svältfödda tanter!”

Dock: Det är inför de förälskades inte alltför ekvilibristiska ordväxling som de reser sig. Och applåderar.

– Men Sara, alla som lever samman är inte olyckliga med varandra.

– Nä, men det är inte för att de är gifta, det är för att de är överens.

Sommarteater, ständigt aktuell, kanske särskilt för den mer tillbucklade publiken, redan en eller fyra gånger skilda. Fjortonåringarna är nog ändå en ständigt lika förlorad generation.

Jenny Teleman