Rätt pjäs vann

CLAES WAHLIN om det banalas tragedifestival

helskärm

En tragisk muntration är den beteckning Philostrate ger hantverkarnas pjäs i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Deras gestaltning av historien om Pyramus och Thisbe är lika kärleksfull som lekfull, en komisk framställning av ett tragiskt ämne.

Ungefär som hantverkarna förhåller sig till sin förlaga, förhåller sig moment:teater till spelkonventionerna. Denna gång framförs de grekiska tragödernas hårt spända dramer, gjutna i filosofi om livets villkor, på scenen i Gubbängen med hjälp av leksaker, stjärngossar och rockballader, allt under samlingsnamnet Antikrundan.

Fem pjäser får plats: Kung Oidipus, De sju mot Thebe, Oidipus i Kolonos, De fenikiska kvinnorna och Antigone. Publiken möts av tre belamrade bord med kaffeattiraljer, mineralvatten och doftrenare. Filmbilder om miljöförstöring i fonden och ensemblen väver in samtida katastrofer med prologen till Kung Oidipus.

Spelet sker med typiska Boonstra-tricks, som att kriget mellan Eteokles och Polyneikes förs med leksaker medan fyra stjärngossar i kör skanderar fakta för den fåkunniga publiken till melodier kända från lucia, eller att de nyckelscener som lyfts fram spelas på vers, men som om det vore en dålig tv-såpa.

Det är ofta mycket roligt, man ägnar sig gärna åt ett slags förstörelse av teatrala tecken, låter motiv från 400-talets Aten förvandlas så att de blir lika banala som sämre tv-underhållning. Men där finns alltid en logisk kedja, banaliseringen är en dramatisk ironi. När Teresias siaren här är en rockstjärna, så är det just de senare som i dag åtnjuter det slags respekt den förre en gång gjorde. Och blir det förhör som i något slags utslagstävling i tv i stället för i domstol, så är poängen just skiftet av arena.

Andreas Boonstra har bearbetat, regisserat, scenograferat, ljussatt och medverkar på scenen. Detta kunde vara det slags övermod grekerna kallade hybris; vissa moment hos moment:teater kunde reduceras. Men när Linda Källgren och Mathias Olsson sätter minnesvärda spår i denna rätt komiska tragedi får segerkransen ändå ges för den måttfullhet som på grekiska stavades sofrosyne. Ingen är ju perfekt, Oidipus hamartia, karaktärsbristen, kan drabba vem som helst.

Claes Wahlin