Vem dödar ett barn?

1993 förde tioåringarna Jon Venables och Robert Thompson bort tvåårige James Bulger när han väntade på sin mamma i ett köpcentrum i Liverpool. De misshandlade honom i intervaller och dödade honom slutligen. Fallet fick enorm uppmärksamhet världen över. Pojkarna dömdes för mord, och det tog Europadomstolen oerhörda sex år att komma fram till att detta inte var rätt.

Köpcentrets övervakningskameror registrerade bortförandet och hela trettioåtta vittnen trädde fram som hade sett pojkarna, den lille gråtande efter sin mamma. Ingen agerade. Varför?

Frågan ställs i Niklas Rådströms pjäs De onda, som sätts upp för första gången i Sverige i regi av Dritëro Kasapi. Föreställningen bygger på förhör och rättegångsprotokoll, blinkar till Stig Dagermans berömda novell Att döda ett barn, och lånar form av det antika ödesdramat.

På scen finns bara körledare och kör, vardagsklädda. Ur svarta manuspärmar läser de växelvis polisers, pojkarnas och deras mammors repliker. Kvinnorna tillåts överskrida könsgränsen, men männen gör aldrig mammornas röster. I programbladet hyllar Rådström teatern, där ”viljan att träda in i en annans erfarenhet blir det sammanbindande kittet”, men inför Mamma tar åtminstone regissör Kasapis tro på vår föreställningsförmåga tydligen slut.

Hur som helst: idén är att aktivera publiken i dramat, men tilltalet är trubbigt. Förhören där pojkarna berättar blir en fond för generella frågor om ondska och ansvar. Deras tragedi blir en trigger för exalterad introspektion.

Förövaren ”hade kunnat vara ditt barn”, säger pjäsen.

Men det var det ju inte, och det kanske vi inte heller på allvar kan – eller måste – föreställa oss. Vårt privilegium är att hålla huvudet kallt, kräva ingripanden och ett rättssystem som står över moralpanik, hämndlystnad och dumt snack om ondska.

Malin Krutmeijer