Smack smock snyft kabonk

Claes Wallin ser Slapstick och påminns om klassiker från stumfilmstiden

När blir lågkultur högkultur? Populära underhållningsgenrer dör oftast med sin generation, humor åldras sällan med värdighet. Låg- eller folkkulturen är dessutom ofta fysisk, rent av kroppslig, vilket försvårar dess klättring till högkulturens domäner.

Men det finns undantag. Stumfilmsstjärnor som Charlie Chaplin, Buster Keaton eller de allt annat än stumma bröderna Marx, kan i dag knappast avfärdas som simpla gycklare. Chaplins lilla människa i det industriella och kapitalistiska samhället betraktas som ett exempel på humanism, liksom Keatons äventyr bland diverse moderna hemskheter, och bröderna Marx surrealistiska nonsens är en busig släkting till Sartres existentialism.

Genomgående hos dessa är slapsticks, stumma eller ordknappa scener där en eller flera inblandade drabbas av fysiska olyckor, gärna med pålagda ljudeffekter. Denna högst mänskliga olägenhet vill man hylla med föreställningen Slapstick på Rival, regisserad av Peder Bjurman, där Morgan Alling, Lars Bethke och Dag Andersson alla skickligt upphäver tyngdlagen, driver med manligheten och påminner den som minns om klassiska scener från framför allt stumfilmens värld.

Här finns pastischer på kända sketcher, Lars Bethke har lånat Keatons flygarmössa, och musikvalet i den imaginära kristallmottagaren vrider tiden tillbaka till då det begav sig. Men tempot och skämten är samtida, ljudillustrationerna erinrar om serievärlden och Morgan Allings lika obesvärade som noggrant repeterade publikkontakt håller uppmärksamheten.

Om det ännu gnisslar vid enstaka tillfällen och någon scen är lite väl publikfriande, så finns här två scener som höjer sig över resten.

Alling som restauranggäst, som för övrigt har flera klassiska föregångare, använder skickligt tempo, akrobatik och en stillsam humor i en väl avvägd blandning; och den nära-döden upplevelse som får Bethke att glida runt hela scenrummet efter en misslyckad operation har poetiska anlag. Där finns nämligen skuggan av den tragik som fick Chaplins och Keatons filmer att gå till eftervärlden.

Claes Wahlin