Stor Tjechov
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-18
MARIO GRUT ser en mångstämmig Tre systrar
Detta har kallats en absurditet om tre kvinnor som i fyra akter vill resa till Moskva men inte gör det. Fast de har råd.
Det kunde varit tragiskt. Snarare är det patetiskt. En bit rysk romantik med Moskva som det paradis inget järnvägsbolag kan sälja biljetter till. För det är där Frihet finns. Nobless och Lycka. Hägringar storartade nog att leda törstande lika vilse som öknens synvillor.
Öknen här är en rysk småstad. Där bor systrarna Prosorov. Ogifta lärarinnan Olga (Strindlund). Masja (Bergquist) som är olyckligt gift med lakejsjälen Fjodor (Ronne). Irina (Ilea) som mister sin älskade i en duell och förblir ogift. Brodern Andrej (Höök) som sett sin dröm om en professur i Moskva slockna i samlivet med härsklystna Natasja (du Rietz). Runt dem dessutom en hätsk officer Soljonyj (Stefansson) och en veklig Tusenbach (Wahlström). Alla märkta av ensamhet.
Något rörande finns i vemodet som färgar deras olycka. Och något svårt i deras drömmar om det nobla och i deras anspråk på att bli ihågkomna för sitt arbete. Något av känslokyla syns också.
I en kort scen i slutakten anar Irina att hennes man kommer att dödas (i duellen strax därpå) men kan ändå inte skiljas från honom med ett enda medkännande ord.
-Vad? Vad vill du jag ska säga? frågar hon. Och i nästa nu är han borta. Och snart död.
Till slut reser sig bara en enda över sina villkor. Det är Olga som tar ett bättre jobb i sin skola och så gör sig oberoende av drömmen om Moskva.
På sånt invant tjechovskt lägger regin (Groth) nya aspekter. Någon gång dramatiska (som när Masjas irritationer tillåts explodera i oväntat höga decibel). Någon gång mildare (som när blyg osäkerhet får dämpa Soljonyjs råheter).
Det är mångstämmig teater. Interfolierad dessutom av ryskt polyfon körsång. Tyngre musik än vad Tjechov lyser med. Men absurt? Nej. Bara stor teater.
Speltid: 3 tim
Teater
Mario Grut
