Britney – bit för bit

”Hey Britney! Det är dags att bestämma sig! Finns du fortfarande?”

Britney Spears ställer frågan till sig själv, men hon verkar inte säker på om hon är rätt person att besvara den. I Linda Ritzéns gestalt liknar hon mer en lös härva av snack och poser än en människa. På någon nivå gäller det väl alla, att drar och nystar man för mycket i berättelsen om sig själv är risken att man upptäcker att de där trådarna var allt som fanns.

Men just Britneys identitet är utformad i symbios med massmedia, för en masspublik, och det är innebörden av det som Teatr Weimar utforskar i Britney is dead. Hail Britney!. Vem blir man, när man hela livet lagt ner sin själ i att försöka tala till så många som möjligt i vinstmaximerande syfte?

En jävligt förbannad robot, är ett svar. Just när Britney börjar tröttna på hela skiten och rycka i kopplet blir det filmtajm med Disneyklubben, där hon började sin karriär redan som barn. Eller så strömmar Marilyn Monroes I wanna be loved by you ur högtalarna och då måste man posera igenom hela låten, det sitter i kroppen och går inte att motstå. Marilyn, Justin, Knatte, Fnatte och Tjatte – det är ju hennes familj. Det spelar ingen roll om hon kan alla filmerna och danserna utantill, det finns alltid en ny publik att spela upp för.

Weimar placerar alltså Britney Spears i en popkulturell historieskrivning. Det komiska och tragiska är att den samtidigt blir hennes egen, personliga. Vem är hon mest lik – mamma, Marilyn eller Musse Pigg? Det ligger en skarp analys i botten av Jörgen Dahlqvists manus, som annars bågnar av kanske lite för många infall.

Den intensiva texten kraschar mot den liksom utspädda, undflyende Britney och det borde vara helt omöjligt att förkroppsliga allt detta. Men Linda Ritzén går rakt in på scen och bara gör det, med total närvaro. Det är en fantastisk prestation. Britney kunde inte ha gjort det bättre.

Malin Krutmeijer