Gullighetens gränser gestaltade
Amelie Björck ser Cuteness overload på Kilen
Publicerad 2018-04-12
Sötchocken i form av kattungar med rosetter och himmelsblå ögon uteblir. Cuteness overload på Kilen utspelar sig i ett hav av täcken under sirapsgyllene strålkastarljus, men i övrigt blir performancekvällen knappast mjuk och sockersöt.
Nadja Hjorton och Lisen Rosell från plattformen ÖFA (Öppna Feminister Agerar) har tillsammans med dramaturg och forskare fått tid och peng att i Riksteaterns hägn undersöka fenomenet ”extrem gullighet”. Det vi bjuds är deras oroande slutreplik.
De två kvinnokropparna i bolsterhavet blir snabbt ”unheimliche”, både mysigt välbekanta och skrämmande främmande. Söta skruvlockar vajar, men poserna och strumpbyxorna i beige latex som gör tajt kant mellan barbieben och mjukt hull drar mot det maskinella. Kropparna blir dockor, attraktiva och lite äckliga, nästa stund små djur, äppelätande grisar kanske eller älskade ”husdjur” när den ena klappar den andra över ansiktet och kväver varje flyktimpuls i trång famn. Gullande som integritetskränkning. Som tvång eller som missriktad hjälp och hemlös kärlek?
När aktörerna plötsligt blir ”sig själva” och snackar hobbies blir det i sig en omställning. Men våra sympatiserande blickar besvaras av stora påklistrade ögon. Sedan blir de hundar som skäller fuck fuck fuck som om vi gjort dem något.
Händelserna är oavbrutet intressanta, enkla och komplexa. Utsattheten på eggen mellan intimitet och exploatering kräver aktörernas fullkomliga tillit till situationen och varandras kroppshantering. Fint att den tryggheten får tid att skapas och delas.
