Modärna kvinnor men med daterad dialog

Efter nästan hundra år i byrålådan fick Frida Stéenhoffs Den smala vägen urpremiär på Stadsteatern. Och utan att avslöja för mycket av den nog så intrikata handlingen kan jag tala om att i slutet av föreställningen hittas det bortkomna testamentet som upprättats till fördel för den avlidnes illegitima son. Upphittaren är hushållerskan fröken Tillberg, som även är den som gömt testamentet. Nu har hon drabbats av Jesus, och här kan man verkligen tala om deus ex machina!

Så jublande saligt frälst som Elisabet Carlsson har nog ingen varit på svensk scen på den här sidan om sjuttiotalet. Dessutom visar sig även byråchefen Rosdal, Johan Ulveson i stickad rentröja vara en hederlig förlorare. Fast det visste ju hans fru Aino, en salt Ann Petrén, att han skulle vara. Så till slut är harmonin hjälpligt återställd, i äktenskapet, i familjen, även i samhället.

Det kanske är problemet här. Inget är på riktigt allvar. Trots rappa formuleringar känns dialogen daterad och dramaturgin intrikat. Varför just den här pjäsen spelas inom Stadsteaterns mycket ambitiösa Modärna kvinnor-projekt är inte alldeles glasklart.

Regissören Kajsa Isakson har klokt nog bejakat pjäsens blandning av melodram, naturalism, folklustspel och ren, skär megafonteater. I en scenografi som mest liknar Ikeas hopskruvade Billy-hyllor blandas historiska kostymer med en motorsåg med tillhörande hörselskydd. Mycket är kryptiskt och fult, men ensemblen tar ut svängarna och satsningen går hem hos premiärpubliken.

Kanske är den verkliga upptäckten Modärna kvinnor-projektet har gjort inte främst en aldrig förr spelad pjästext, utan Frida Stéenhoff själv. Hon är en i raden av glömda aktivister som arbetade för kvinnors sociala rättfärd. Med värme och humor gör Gunilla Röör både pojken Sven, snuvad på sitt arv, och Frida, den vuxna kvinnan som arbetade för att han skulle få rättvisa. Henne vill man veta mer om.

Tove Ellefsen Lysander