Fysiska, fantastiska föreställningsförsök
Virtuosen Iggy Malmborg utforskar teaterkonstens gränser och gränslöshet på Göteborgs stadsteater
Publicerad 2023-10-22
Europeisk samtida teater kontra svensk gammal psykologisk scenrealism, motsättningen har visat sig väldigt slitstark genom åren. I Göteborg hoppade Pontus Stenshäll ur de gamla ullstrumporna och gav som konstnärlig ledare för stadsteatern plats för den europeiska, framförallt tyskspråkiga och manliga, busaktigheten på scen. Gästregissörer och en rad föreställningar byggde på en estetik av kritiskt ituplockade och frenetiskt sceniskt ifrågasättande av det förväntade.
Nyss avslutade Stenshäll sina åtta, både omstridda och uppskattade, år i Göteborg och urpremiären på Iggy Malmborgs ”Försök” sätter en liten men intensivt gnistrande krona på verket.
På Lilla scen är det fullsatt och ung publik. Malmborg har gjort både tv-serier och film men sedan skådespelarutbildningen i Malmö har han också systematiskt ägnat sig åt egna laborativa produktioner. Under de senaste femton åren har han framgångsrikt turnerat i Europa med sina föreställningar och jobbar även som regissör
”Försök 1” har haft två veckors repetitionstid och ska på 60 minuter undersöka skådespelarens paradox, att levandegöra i stunden och sedan upprepa detta nästa kväll. ”Försök 2” gäller vad skådespelare kan göra med bara tre repliker och ”Försök 3” handlar om det linjära kravet på scen.
Den tomma scenen har sedan modernismen fungerat som magnet. Hur länge kan det vara tomt, hur länge kan ingenting hända? När tappar publiken intresset och börjar tänka på annat? På lilla scenen är det länge mörkt och knäpptyst. Så beskriver en röst i detalj en rörelse. Så gör skådespelaren Jesper Söderblom entré och fortsätter, som i ett bisarrt sportreferat, återge varje enskild vridning, rörelse och riktning på kroppen innan han utför det. Koncentrationen är stark, kommentarerna precisa. Fungerade tekniken, verkade det naturligt på scen? Visst har skådespelaren ett skitgöra, underordnad regissören. Men när det kontrollerade förloppet ska upprepas bevakar jag bara att det stämmer utan avvikelser och variationer. Ett fokus på hantverket som lutar mer åt tävling än teater.
I ”Physics & Phantasma” från 2017, som nu ges som gästspel parallellt med de nyproducerade Försöken, är vi tillbaka vid utgångsläget. Igen: mörkret, den tomma scenen, den ensamme skådespelaren. Denna gång påtagligt utlämnad till tomrummet och till tvånget att fylla det med ord. Språket som sedan tar över och styr, in i det som kanske inte ska utsägas utan stanna i mörkret.
Iggy Malmborgs ultrakameleontiska gestaltning – från roande small talk till gränslöst raseri - är inte mindre än virtuos. Rytmen i upprepningen, röstens gestaltande förmåga och de förnyade beskrivningarna på kommandot ”again” är underhållande men rör även vid något mer obehagligt. Den snörvlande tjocke 10-åringen som tjatar om snö, de som bara är på internet och hatar såna som oss, den exploderande expressiva beskrivningen av våldsamt sexuellt övergrepp och njutning.
Språket bara fortsätter likt en maskin. Det är enastående gjort, och liknar faktiskt katharsis.
