Hemma hos lilla Nora och snusförnuftige Torvald

Claes Wahlin ser Ett dockhem i ett riktigt borgerligt 1800-talshem

Om man nu väljer att spela Ibsens Ett dockhem i dess naturliga miljö, alltså ett borgerligt 1800-tals hem, så faller det sig likaledes naturligt att låta spelstilen ligga närmare 1800-talet än 2000-talet.

Noras kamp med mannen, samhället och moralen tål ju fortfarande att lyssna på. även om de en gång radikala repliker som då fick folk att fnysa, i dag hellre framkalla fniss och igenkännandets leenden.

Man spelar på Fjällgatan 34, Stigbergets Borgarrum, en pietetsfull bibehållen borgarvåning som den lilla sånglärkan Nora mycket väl kunde ha bebott med sin Torvald. Publiken sitter längs väggarna i salongen, aktörerna använder såväl de andra rummen som trapphuset.

Spelet är konventionellt, gester och tonfall någonstans mellan vår tid och Ibsens. Juni Dahr (Nora) har ett finstämt register; blickar, antydda rörelser, exakta men alddrig påträngande betoningar av det väsentliga.

Eett rutinerat spel finns i hela ensemblen; märks gör Terje Strømdahls artigt cyniske Doktor Rank och Lars Øynos snusförnuftige Torvald.

Den självklarhet Ibsen har i norsk teater framgår också med avundsvärd tydlighet, en levande traditon av samma slag och halt som Shakespeares i England. Strindberg fyllde kanske samma funktion här en gång, så icke längre.

Det är norska teatergruppen Visjoner Teater som gästar Stockholms kulturfestival och att få höra Ibsen i original. även om man har strukit ned pjäsen, erinrar om vilken effektiv dramatiker Ibsen var.

Man kan tala om Ibsen- maskinen, varje replik är en kugge i den moraliska katastrofprodukt som utmynnar i att Nora lämnar sin träige man för att söka sanningen med sitt liv. Frågan är dock om dagnes Nora skulle lämna den kakelugnstäta lilla lägenheten på Fjällgatan så där utan vidare, men det är kanske ett problem för en mer modern tolkning.

Claes Wahlin