Parhärvan, igen

helskärm

Förbundet, den stackars lilla parhärvan, kärlekskontraktet, detta som nu så egendomligt kallas ”familjeonanin”, äktenskapet helt enkelt, den klassiska varianten mellan man och kvinna, är uppe för genomlysning igen. Denna gång i fransmannen Schmitts sant tillknixade version, där minnesförlust hos maken och därmed trängande behov av att få sin egen person, liv och make-talanger i detalj beskrivna av hustrun öppnar för den på teatern så älskade uppgörelsenatten: Vem är du? Vem är jag! Vad är vi? Varför är det vi? Jag älskar dig? Vad betyder det? Jag går! Jag stannar?

Gilles och Lisas hem finns bara på foto: jättelika, gnistrande färgbilder av bokhyllor och konst och möjliga rum i den hemtrevligt intellektuella våningen. Bara någon mysfåtölj och det attraktivt slarviga författarskrivbordet behövs för att paret ska ha något att plocka med. Det är en reklamfotoflott scenografimanöver, för inte är det ju nödvändigt att på nytt bygga upp hela slagfältet för bataljen: ett bedövande antal av oss har bott eller bebor det vardagsrummet.

Vad händer då mellan just den sprittande lufsige Brynolfsson och den kontrollerade Terselius? De pratar. Rakt och oupphörligt genom en pjäs som är noga med och mycket bra på att göra komedi av tragedin. Månget gnägg finns att hämta, om intimbedrägerier och kvartslögner, när man säger sig inte ens komma ihåg sin egen fru, eller tanken att det rent bokstavligt går att slå ihjäl ledans orm i paradiset med ett rejält trubbigt föremål i skallen.

Men där det inte är roligt är det också tätt med repliker. Ingen tystnad får fylla dialogen med tvekande dimma, inget hörs om det moderna dockhemmets struktur, ingen lång dag för den alkoholiserade Lisa ut i nattens mörker. Men historien om ett fint par som har det knepigt men nog bestämmer sig för att fortsätta ihop, den spelas just nu på Dramatens lilla scen.

Jenny Teleman