Hamlet för alltid
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-25
CLAES WAHLIN ser en uppsättning som rymmer en hel teatertradition
Faran med Hamlet är samtidigt en fördel. Få texter är så undflyende, liksom fylld av hål i vilka en regissör eller en läsare lätt frestas hälla i olika slags lösningar. Men där finns inga lösningar, endast läsningar, och om det var något Shakespeare gjorde för att ställa till det för eftervärlden var det just att från förlagorna reducera alla förklaringar till prins Hamlets beteende.
I det nya Skuespilhusets stora scen har man byggt en legering mellan modern teater och elisabetansk scen. Det finns länge ingen skillnad mellan scen och salong, förutom den tunga som sticker fram vid scenkanten. Fonden ser ut som raderna, svart sten med röda fåtöljer och järnräcken.
In ramlar skådespelarna, klädda ungefär som den yngre delen av publiken. Hamlet själv (en imponerande Nicolas Bro) är allt annat än den introverte grubblaren, snarare förtvivlad och utan hämningar.
Utlevelsen är total och den allt annat än smäckra kroppen tycks tränga undan allt i hans väg. Stackars Horatio ( Shanti Roney, häpnadsväckande exakt och övertygande i sin kanindräkt), som gör entré från himlen, blir inte mycket mer än ett gosedjur för den sörjande prinsen.
Alexander Mørk-Eidem har tagit fast på textens hål, alla dess möjligheter, och låter Hamlet styra och ställa. Skådespelartruppen är inte de enda som får ta regi och mot slutet avbryter han till och med spelet några gånger. Det tycks helt enkelt bli för mycket av allt.
Efter mordet på Polonius spelas pjäsen i renässanskostym, samtidigt som scenrummet vidgas och antar den moderna, ofta tomma spelplatsen. Här vimlar av blinkningar till Danmark, det nya teaterhuset och skådespeleri. Denna Hamlet är en pjäs som tycks rymma en hel teatertradition, så även i det överlastade slutet med glitterkanoner, ballonger och blomsterarrangemang. Likväl äger varje scen det slags absoluta närvaro hos ensemblen Mørk-Eidem gjort till sin specialitet.
Det klassiska teaterspråket är befriande långt borta.
Och det är väl där denna föreställning segrar, en uppmaning att formen ska vara en förlängning av pjäsens innehåll: inga svar, ständigt ett rådbråkande av frågor om hur vi ska spela teater i allmänhet och klassiker i synnerhet.
