Samma gamla klagan

CLAES WAHLIN ser Strindberg gå igen i sin sista pjäs

helskärm

Klarascenen på Stockholms stadsteater är ombyggd till en klassisk biograf. Tre funkisdörrar flankerar vardera scenkant, ovanför gallerier och i fonden en upphöjd bioduk. Men salongen är på väg att monteras ned; endast ett fåtal biofåtöljer återstår. Ur golvet reser sig en alptopp i miniformat, Anders Ahlbom Rosendahls Jägarn leker med små dockor på sluttningen.

I slutet reser sig barndomen ur samma hål, en röd stuga komplett med trädgård och dukat bord i trädgården. Mellan dessa teatrala lekstugor svartvit film över tröstlös vandring från intet till intet. Lars-Åke Thessman har skapat ännu en storartad scenografi, inspirerad av det slags visuella teater som Robert Lepage och Carl Fillion är kända för.

Lekfullt och elegant växlar scenerna under Strindbergs alter ego Jägarns vandring genom livet. Man har, dessvärre måste jag för en gångs skull säga, valt att behålla hart när varenda bokstav så som Strindberg skrev dem. I spelscenerna fungerar det ofta, men de två monologer med vilka Jägarn inleder och avslutar spelet blir milt uttryckt tålamodsprövande.

Här bävar, mäktar och spinns ränker på det slags poetiska alptopp som må tjusa vid läsning hemma i fåtöljen, men som på scenen blir pekoralt platt. Det deklamatoriska tilltalet hjälper föga och frågan är om man inte skulle anammat Strindbergs ord från ett annat sammanhang: stryk, stryk utaf helvete.

För Stora landvägen gör vad Ett drömspel konstaterade: upprepar sig.

Småaktigheten gisslas, orättvisorna belyses och det är synd om människorna. Men regin trotsar ofta det strindbergska allvaret, låter scenerna anta allt från kabaré till mässa och det är vid dessa tillfällen som det blixtrar till. Men man borde ha vandrat längre än Strindberg, moderniserat språket, hållit nere tilltalet och låtit scenerna dra i väg.

Nu hålls ensemblen ofta gisslan av texten och egentligen är det bara Gustaf Hammarsten och Lena B Ericsson som i sina olika roller står för framgångsrika fritagningar, som scenerna i Eselsdorf hos Skolmästarn eller i krematorieparken. Inte minst i den senare firar scenografin triumfer och visar sig helt enkelt vara för bra för, om inte för pjäsen, så för uppsättningen.

Claes Wahlin