Natten går tunga fjät

Claes Wahlin ser ”Nattvandringar i den undre världen” på Stockholms stadsteater

Claes Wahlin

helskärm

TEATER. Natten har en lång historia, till största delen som en skuggvärld, tiden då verksamheter som inte riktigt tål dagens ljus utförs. Brott och skumraskaffärer hör natten till, eller tiden när vålnader och andra apparitioner från de dödas rike gjorde sina besök. Den har givetvis också sina romantiska sidor, främst inom konstens domäner. Skrivaren vid vaxljuset, poeten vid en talgdank.

Ensembleverkets nya produktion Nattvandringar i den undre världen har en fot i vardera lägret. Med avstamp i myten om Orfeus och Eurydike så följer vi en en kvinna ur medelklassen, bra jobb, bostadsrätt, som enligt Hades inte lever som hon borde. Hades har här blivit något av en moralist, hennes betjänt Karon får order att föra henne över floden Acheron.

Så hamnar då denna storstadseurydike (Linda Lönnerfeldt) nere bland tunnlar, övergivna T-banestationer, soppkök och annat som får liv (eller död) om natten. Eurydike stöter på en rad nattvarelser, flera av dem visar sig tillhöra samma sociala skikt som hon själv, men med åsikter om aktuella ämnen som hon kanske inte delar, som rasism. Vartefter blir hon, kanske, medveten om att hon måste leva i kvalificerad betydelse, vilket för manusförfattare och regissör Jacob Hirdwall betyder att hon ska bli, ja, engagerad kanske.

Just detta stråk, som vackert nog inte skrivs publiken på näsan (till skillnad från mytens innehåll i början av föreställningen), handlar alltså om en klasskritik, den urbana medelklassen enligt Hirdwall befinner sig om inte i helvetet, så i alla fall i ett slags diaboliskt limbo strax ovan jord.

Spelet sker framför och bakom en vidsträckt, tunn duk på vilken miljöer projiceras och där spelet kan ske på båda sidor om duken. Den skuggatmosfär som skapas av denna scenografi kunde nog ha utnyttjats vackrare; det finns ett slags stillhet i de monokroma bilderna som bryts av ett spel som är lite onödigt högt och verkar tveka mellan att tala till publiken eller hålla sig innanför den fjärde väggen. De musikaliska inslagen splittrar mer än enar och stegen och scenerna blir lite för tunga, när de utan större svårighet hade kunnat blir lättare och därmed bättre lyckats i den lovvärda ambitionen att kritisera genom att underhålla. Den estetiken är ju lika gammal som myten om Orfeus oh Eurydike.